Dags att se över skolinspektionens uppdrag.

Skolinspektionen lever inte som de lär. Avvikelserapportering utan förbättringsorienterad feedback leder inte till utveckling enligt deras egen analys.

Skolinspektionen har låtit forskare göra en översikt över tillgänglig forskning som belyser sambanden mellan olika undervisningsfaktorer och elevernas studieresultat. Resultatet är  mycket intressant bok, Utmärkt undervisning – framgångsfaktorer i svensk och internationell belysning, som alla som arbetar i och med skolan har nytta av att läsa.

I ett PM sammanfattar Skolinspektionen forskningsöversikten och lyfter fram de slutsatser som man vill att den egna granskningen av skolorna undervisning ska inriktas mot. Bland annat skriver inspektionen om formativ bedömning, eller sk. förbättringsorienterad feedback. Lärarna ska ”ge vägledning så att eleven förstår hur den ska göra för att komma längre i sin kunskapsutveckling. Feedback som främst fokuserar om eleven gjort rätt eller fel, om resultatet är positivt eller negativt, byts ut mot mer komplexa bedömningar… som gör eleven delaktig i bedömningsprocessen”. Vidare skriver man att ”elever lär sig bäst i integrerade och omhändertagande lärandemiljöer, där man inte bara tolererar utan välkomnar misstag”. Och även ”Om läraren visar tolerans för elevernas skilda åsikter, respekterar och visar intresse för elevernas idéer och låter dem vara med och påverka, gynnar det dessutom utvecklingen av motsvarande attityd hos eleverna”. Klokt och insiktsfullt.

För en medveten ledare är detta inga nyheter. Rönen går att tillämpa på vilken arbetsgrupp som helst, oavsett om den består av vuxna eller barn. Grunden, och den stora svårigheten, är att nå en gemensam förståelse av var man befinner sig, vart man vill komma och hur man når dit. Kunskapsförmedling, oavsett om den sker i ett klassrum eller i ett sammanträdesrum, utan gemensam förståelse ”tenderar att premiera ytlärande framför fördjupat lärande”, sagt med skolinspektionens egna ord.

Det här är inte kontroversiellt, men definitivt inte lätt. Inte på någon nivå. Provar man att ersätta ordet lärare med skolinspektionen på lämpliga ställen i texten, och samtidigt tänker på vilka arbetsmetoder myndigheten vanligtvis tillämpar, så framstår tydligt bilden av en organisation som definitivt inte lever som de lär. Det blir faktiskt på gränsen till skrattretande, men skrattet fastnar ganska snart i halsen.

Skolinspektionens uppdrag är tydligt, det handlar om avvikelserapportering. Inte ens ”rätt eller fel?” utan bara fokus på fel. Så långt ifrån formativ bedömning som man överhuvudtaget kan komma. Frågan är om det är det bästa sättet att använda våra begränsade gemensamma resurser om det nu är utveckling man vill få till stånd?

Rektors roll i skolsystemet är unik på så sätt att den funktionen bär såväl statens som huvudmannens uppdrag på sina axlar. Rektorsrollen försvåras avsevärt om inte de två uppdragsgivarna talar samma språk och drar åt samma håll. Skolinspektionen är inne på samma linje, även om deras iakttagelse i första hand avser relationerna inom en skola. De skriver så här: ”Från Skolinspektionens sida utgör ovanstående (ett resonemang om delat ansvar och förtroende mellan skolhuvudman, rektor och lärare, min anmärkning) ett tydligt argument för vikten av att samtliga aktörer i styrsystemet tar nödvändigt ansvar och även samspelar i sitt ansvarstagande.” Men hur ser Skolinspektionen på sin egen roll i systemet? Samspelar man på ett förtroendefullt sätt med den verksamhet som man vill utveckla? Knappast. Och från rektors position blir detta så uppenbart.

Skolinspektionen skriver vidare att ”elever vars lärare är tydliga ledare som utmanar, driver och skapar förtroendefulla relationer, lär sig mer än elever vars lärare inte ser det som sin uppgift att peka ut riktningen för elevens utveckling och erbjuda verktyg som kan leda eleven rätt”. Mitt förslag är att den inriktningen borde vara ledstjärna även för den statliga myndighet (vilken det nu än är) som har på sitt ansvar att granska skolans läroplansarbete. Jag har förståelse för att en granskning av ”skolinspektionsmodell” behövs avseende frågor som berör elevens rättsäkerhet. Beslut som gäller t.ex. placeringar i särskola, rätt till åtgärdsprogram etc. ska naturligtvis fattas på tillräckligt goda grunder och i korrekta processer. Här finns inget att be för, skolan måste leverera det statsmakten har beställt och som rättsäkerheten för den enskilda eleven kräver. Men när det gäller skolans kunskaps- och demokratiuppdrag, arbetet för att nå målen uttryckta i läroplaner och kursplaner, finns anledning att tänka om.

Mitt förslag är att Skolinspektionens uppdrag begränsas till ren laglighetsprövning och att Skolverket istället ges en mer främjande roll. Skolverket skulle, på samma sätt som inspektionen idag, ha i uppgift att återkommande besöka varje skola men utifrån än mindre destruktiv arbetsmodell än vad Inspektionen valt. Min uppfattning är också att de minimikrav som ställs på rektors pedagogiska bakgrund i skollagen även bör gälla dem som får i uppdrag att stötta skolorna i förbättringsarbetet.

Jag tror att vi är på väg in i en återvändsgränd när en myndighet, som har i uppgift att utveckla verksamheten, ser media som en viktig medaktör för att sätta press på ansvariga huvudmän. Det finns stor risk att man faller i den fälla man själv varnar för i sitt PM, nämligen att skrämsel och press som inte kombineras med aktivt stöd, premierar sk. ytlärande i stället för förståelse. Det blir viktigare att inte göra fel än att göra rätt. Det finns ett massivt forskarstöd för att det inte är någon bra strategi för klassrumsarbetet. Jag tror att det kommer att visa sig att det inte heller är en smart strategi för skolutveckling på mer aggregerad nivå.

Såväl god undervisning som skolutveckling bygger på gemensam förståelse, tillit och förtroende. Skolinspektionens uppdrag behöver ses över om vi ska komma vidare.

Matz Nilsson
Förbundsordförande