Staten måste stå för långsiktig satsning på skolan

Skolan är drabbad av en kraftig besparingsvåg. Riktade sektorsbidrag behöver nu snabbutredas. Staten måste kunna garantera att resurserna räcker till alla elever.

Det tar lång tid att bygga upp en bra skolverksamhet, men det går snabbt att rasera den. Våra politiker måste handskas varsamt med skolan.

Regeringen har en hög ambition och har genomfört flera bra satsningar på skolan. Vi har med tillfredsställelse sett att resultaten inte längre sjunker utan börjar förbättras igen. Vi är också nöjda med att lärare numera kan få en riktigt bra lön. Pengarna räcker dock sällan till de mer indirekta kostnadsökningarna som följer med satsningarna och som verkar slå igenom på bred front 2019. De stigande kostnaderna kompenseras inte av huvudmannen vilket kan innebära att rektor måste minska sin budget med flera miljoner på ett enda år.

Vi möter oroade elever, lärare och skolledare som berättar om nedskärningar på skolan i kommunerna, ofta under benämningen ”effektiviseringar”. Vi är inte främmande för att även skolan behöver se över sina processer i syfte att frigöra tid och höja kvalitet. Men det går inte för lärare att höja tempot och undervisa fler utan att elever drabbas. Att springa extra fort i skolkorridoren, eller avstå från den där extra feedbacken till en elev för att tiden inte räcker, kan snarast motverka sitt syfte.

Ofta är nedskärningspolitiken en följd av kommunernas kortsiktighet. Skolan ses som en budgetpost i ett ettårigt perspektiv medan den egentligen är en långsiktig investering med långa ledtider. Därför krävs det politiker med förmågan att se långsiktigt eftersom en politikers mandatperiod är betydligt kortare än en elevs skolgång.

När kommuner nu skär ner, finns det en uppenbar risk att skolorna blir dubbelt bestraffade eftersom kommunerna kan gå miste om bidraget för ökad likvärdighet i skolan. Bidraget förutsätter nämligen att kommunerna inte minskar sina kostnader för undervisning och elevhälsa.

För oss som företräder elever, lärare och skolledare, är det självklart att vi måste se skolan som en investering och inte som en kostnad. Därför måste staten ta ansvaret långt in i framtiden. Den nationella politiken sätter upp skolans riktlinjer med skollag, läroplaner med mera. Rimligt vore att den som beställer också betalar.

Det är svårt att förstå varför så många huvudmän väljer att spara på skolan i ett läge där antalet elever stiger? Den oroande utvecklingen mot en debatt grundad på känsloargument snarare än på fakta och intellektuell dialog gör också att bra utbildning för alla blir allt viktigare. Integrationen av de många nya svenskarna kommer att ställa stora krav på våra utbildningsinstitutioner under lång tid framöver. Därför behöver vi satsa, inte spara.

Inom tio år har Sveriges befolkning dessutom växt med en miljon medborgare. Mängder av nya skolor behöver byggas. Det finns ett enormt rekryteringsbehov av skolledare och lärare i en tid när kompetensförsörjningen redan är en utmaning. Det kommer att krävas kraftfulla investeringar i såväl fysiska byggnader som arbetsvillkor och arbetsmiljö för att göra skolan till en attraktiv arbetsplats.

Vi tre är eniga om att det krävs ett ökat statligt ansvar för finansieringen av skolan. Vi menar att elevernas livschanser inte får vara beroende av kommuners eller skolors olika ekonomiska förutsättningar. Ett system med riktade sektorsbidrag behöver snabbutredas och införas. Staten måste kunna garantera att resurserna räcker till alla elever, oberoende av vilken skola de går i.