Nanoteknik lockade Almedalsbesökare

För nyfikna besökare på Almedalsveckan i Visby, hölls på måndagen ett seminariespår om nanoteknik. Regeringens särskilde utredare för säker hantering av nanomaterial, Ethel Forsberg, berättade om de förslag som utredningen kommer att presentera till hösten.

Som arrangör för seminariet stod Utredningen om nationell handlingsplan för säker användning och hantering av nanomaterial. Utredningen är ett regeringsuppdrag med syfte att utreda huruvida det finns ett behov av ett svenskt nanomaterialcentrum. Utredningen har pågått sedan år 2012 och kommer att avslutas i september i år.

Utredningen kommer att ge förslag på tre åtgärder, berättade Ethel Forsberg. Det rör sig om att fylla kunskapsluckor som identifierats i olika nivåer av samhället, anpassa rådande regelverk för att bättre passa nanotekniska tillämpningar och att upprätta ett nanomaterialcentrum där näringsliv och allmänhet kan vända sig vid funderingar kring tekniken.

Tre milstolpar för nanotekniken

Bengt Kasemo, professor i kemisk fysik vid Chalmers, började sin presentation med att ge en historisk sammanfattning av nanoteknikens utveckling. Han uppmärksammade tre milstolpar som har haft speciell betydelse för utvecklingen av fältet.Den första milstolpen var Richard Feynmanns klassiska tal ”Theres plenty of room at the bottom”, där Feynmann redan år 1959 förutspådde en värld där man kan flytta och bygga material med enskilda atomer.

Kasemo lyfter även utvecklandet av transisitorer som en milstolpe inom nanoteknikområdet – en uppfinning som gav dess skapare Nobelpris i fysik, år 1956. Utvecklandet av transistorer lade grunden till dagens avancerade IT och kommunikationsteknologi.

Även Bill Clintons nanoprogram ”Next industrial revolution”, som initierades år 2000, lyfts som en milstolpe. Det nationella programmet innebar en fördubbling av anslag till amerikansk nanoforskning och signalerade att USA tog nanotekniken på allvar.

Sverige ännu utan nationellt nanoprogram

Sverige har inget motsvarande nationellt program för nanoteknik, vilket Kasemo förklarar genom att beskriva svensk nanoteknikhistoria. I Sverige har utvecklingen av tekniken skett på ett annat sätt än i USA, menar han. Här har forskningsfälten närmat sig nanonivåer som en naturlig utveckling av allt mer förfinade instrument. En nationell satsning på nanoteknik har därför inte identifierats som ett behov då de olika fälten har utvecklats åtskilda från varandra.

Bristen på koordination på nationell nivå har dock både för- och nackdelar, menar Kasemo. Fördelen är att teknologin redan är integrerad i flera forskningsfält; den är en naturlig utveckling av att förutsättningar för att kunna arbeta på allt mindre storleksskala ständigt förbättras.

Nackdelen är att det inte finns nationella riktlinjer för hur framförallt säkerhetsforskning och miljöpåverkan av den nya tekniken ska bedrivas.

Kasemo tror att lösningen på säkerhetsaspekten är att medvetet sätta samman forskningsteam där både applikations- och säkerhetsaspekten täcks in. På så sätt skapas förutsättningar för en ansvarsfull utveckling, tror han.

Öppenhet viktigt för trovärdighet

Lars Nellmer, VD på KRAV, gav sin syn på nanoteknik ur ett varumärkesperspektiv. Han menade att öppenhet om både risker och möjligheten med tekniken behöver belysas för att inte debatten ska polariseras.

Om det skapas tydliga läger för eller emot tekniken kan det innebära svårigheter att hålla debatten nyanserad och saklig, något som inte gynnar utvecklingen.

På KRAV är man i nuläget främst intresserad av utvecklingen av nya typer av förpackningar för livsmedel. Utvecklingen av nya material med hjälp av nanoteknik kan komma att användas till livsmedelsförpackningar som ökar matens hållbarhet och minskar svinn.

Sverige riskerar att halka efter

Åsalie Hartmanis, VD på SwedNanoTech, belyste i sin presentation industrins inställning till nanoteknik. Hon menade att det finns en viss skepsis till att öppet proklamera att man arbetar med nanoteknik – även om man faktiskt gör det.

Hartmanis menade även att det är dags för Sverige att välja väg. Antingen satsar vi nu, eller så gör vi inte det.

Risken med att inte satsa på nanotekniken nu är att vi då riskerar att halka efter andra länders utveckling, fortsätter hon. Vi riskerar då att den kompetens som drivs upp i Sverige förloras till andra länder där nanotekniken står högre upp på agendan.

I nuläget har ett femtiotal länder en nationell strategi för nanoteknik. Att initiera ett nationellt program för tekniken är även en signal att man tar fältets betydelse på allvar, säger Hartmanis.

Risker med nanopartiklar svåra att utvärdera

Att säkerhet är en mycket viktig aspekt av den nya tekniken görs tydlig av Johanna Kain, doktorand vid Karolinska Institutet och sekreterare för den pågående utredningen.

I sin presentation tar hon upp potentiella exponeringsvägar för nanopartiklar, men betonar samtidigt svårigheten att förutse hur människa och miljö reagerar på en exponering av nanopartiklar. För det krävs mer forskning.

Inom säkerhetsforskning odlas lungvävnadsceller i petriskålar som sedan utsätts för olika typer av ämnen förminskade till nanostorlek. Därefter mäts dödligheten på cellerna, som blir en grund för ett antagande om ämnets toxicitet i nanostorlek.

I efterföljande skede görs studier på möss där studier har visat att vissa partiklar kan passera olika typer av biologiska barriärer. Exempel på det har varit partiklar som tagit sig ut i blodomloppet genom lungvävnad efter inandning.

Mer kunskap och bättre mätmetoder behövs

Att kunna skapa en sammanhängande bild av den faktiska risken med nanopartiklar är dock betydligt mer komplext. Det är långt fler faktorer som måste tas hänsyn till, bland annat hur exponeringen ser ut, i vilken omfattning den sker och av vilka ämnen man exponeras.

Genom att mäta partiklars påverkan på specifika celler eller skapa en exponering inom kontrollerade former ger en fingervisning om risken, men den typen av studier ger långt ifrån hela bilden.

För att kunna bedöma risker med nanomaterial behöver vi få mer kunskap om var nanomaterial finns och om partiklar i så fall kan frigöras från de materialen, menar Kain. Det råder även brist på adekvata mätmetoder för hur en potentiell exponering påverkar människan. Dessutom är kunskapen svag om vilka doser av respektive partiklar som utgör en kritisk nivå och blir farliga, avslutar hon.

Utlysning för studie av miljöpåverkan

Mistra, Stiftelsen för miljöstrategisk forskning, har under våren hållit en utlysning för ett projekt där miljöpåverkan av nanopartiklar ska studeras.

Utlysningen Mistra Environmental Nanotechnology kommer att bevilja ett projekt ett anslag på 40 miljoner kronor under en fyraårsperiod. Nu är utlysningen stängt och besked om vilket projekt som beviljats finansieringen meddelas i slutet av året.

Syftet med projektet är att ge en ökad insikt om huruvida nanoteknik kan bidra till lösningar på olika typer av miljöproblem. Det läggs stor vikt på att projektet ska leda fram till användbara resultat, berättar Chris Welch, programansvarig på Mistra.

Vi vill att forskningsresultaten ska komma till nytta – inte hamna i någon byrålåda, säger han.

Snabb teknisk utveckling problematisk

Med ny teknik kommer även förhoppningen på snabba lösningar, menar Mikael Karlsson, ordförande på Naturskyddsföreningen. Den nya tekniken förväntas kunna lösa alla världens problem. Så är aldrig fallet och så kommer det inte heller att vara med nanotekniken, tror han.

Karlsson menar att den utveckling av tekniken som just nu sker tyvärr kan innebära problem i framtiden. Snabb teknikutveckling sker ofta i kombination med eftersatt riskforskning. Det leder till att mycket får rättas till i efterhand – ofta när skadan redan är skedd. Det är betydligt svårare, och framförallt dyrare, för både samhället och miljön än att göra det rätt från början, säger han.

Vad tycker konsumenterna om nanoteknik?

Den frågan ställde sig Louise Ungerth, chef Konsument och Miljö på Konsumentföreningen Stockholm. Under år 2011 och 2012 har två mindre attitydundersökningar om nanoteknik genomförts av föreningen. Ca 1000 personer deltog vid varje undersökningstillfälle.

Åtta av tio personer hade vid båda mättillfällena hört talas om nanoteknik. Det var en något högre andel män än kvinnor som kände till tekniken. Det kunde även utläsas vara en högre andel högutbildade som hade hört talas om nanoteknik.

Lagstiftning om nanomärkning i kosmetiska produkter

Från och med år 2013 är det lagstiftat att kosmetiska produkter med ämnen i nanostorlek ska ha en speciell märkning på förpackningen. Ämnen som förekommer i nanostorlek ska märkas ut med ordet (nano) i innehållsförteckningen.

För att få en uppfattning av den nya lagens påverkan på konsumenters val hade en fråga lagts till i den senare undersökningen. I frågan fick de medverkande uppge om det faktum att nano fanns utmärkt i innehållsförteckningen på en schampoförpackning påverkade deras köp av produkten.

Fyra av tio menade att de inte gjorde skillnad på om produkten var märkt nano eller inte. 28 procent hade ingen åsikt. En av fyra skulle aktivt välja produkten som var utan nano, medan sex procent skulle aktivt välja produkten med nano.

Ungerth betonade att det är svårt att bedöma om resultatet hade varit det samma om frågan hade rört en annan typ av kosmetisk produkt. En hudkräm, menar hon, skulle kunna ha gett upphov till ett annat resultat då det är en produkt som smörjs in på kroppen och som reagerar med huden under en längre tid. Ett schampo tvättas ju ur direkt, vilket kan innebära att man inte lägger så stor vikt i att produkten innehåller nano, avslutar hon.