Plattjordssyndromet är tidlöst, människan verkar inte kunna lära sig den läxan.

Det finns många åsikter om hur man ska agera, och vad man ska- och vad man inte ska göra när man vill nå ut med något eller nå en förändring.

Något som är viktigt att förstå som i samma veva kan vara nästintill omöjligt att förstå är skillnaden mellan att föra ut något som redan finns i någon form, en förändring eller en förbättring av det redan existerande, inom vetenskapen kallad för normalvetenskap eller att föra ut något som inte tänkts eller uppfunnits tidigare.Den principen gäller alla. Att man ä forskare, journalist eller psykolog kan faktiskt förvärra problemet eftersom självförtroendet om det man tror sig veta kan vara uppblåst av många års studier och praktiserande samt att vara en del av det sammanhang som tror sig veta.

Den skillnaden är enorm. Människan har inte "den begåvningen" som krävs för att kunna se utanför det som är präglat i det inre "minneskortet". När någon påstod att jorden var rund kunde INGEN förutom någon enstaka tillräckligt öppen och fri person ens tillåta sig att tänka tanken att jorden kunde vara rund.

Paradigm och i synnerhet tankeparadigm som levt i en långvarig illusion om att något, exempelvis att jorden är platt eller att samtalet med en mångfald av metoder kan lösa komplexa psykiska tillstånd skulle vara den enda sanningen är sannolikt något av det mest kraftfulla som finns.

För att komma igenom detta näst intill "omöjliga" pansar förordar många till mig, var mer mjuk, säg inte "sanningen" lirka dig fram. Hur då? Tänker jag då. Hur ska man kunna lirka sig fram till människor som "vet att jorden är platt" osv. Jag har funnit det som en omöjlig väg. Det har skapat frustration i mig och människor har betett sig mycket illa. 

Jag har valt att vara rak, att visa verkligheten trots att jag inte lyckas speciellt mycket bättre den vägen heller. Jag behåller min heder oavsett vad människor tycker om min brutala ärlighet eftersom jag idag vet att det är nästintill omöjligt att nå en människa "som vet att jorden är platt" eller "att samtalet och mångfald av metoder ska fungera" trots att verkligheten visar något annat.

Innerst inne bär jag på en stor sorg över att inte nå ut med något som jag vet skulle ge miljoner människor möjlighet att komma ur sin psykiska ohälsa. Jag har varit där själv under de vidrigaste omständigheter, den smärtan är olidlig och kan inte beskrivas med ord. Ignoransen som jag möter berör mig idag på ett djupt sätt.

Det är också en sorg att se att de människor som kan hjälpa till att göra skillnad är de som har minst möjlighet att förstå ett nytt sätt att tänka eftersom de sitter ännu hårdare fast genom högskolepoäng, rädslor för att bli "mobbade" av sina kollegor för att ha tappat förståndet -  eftersom - "Jorden ju är platt" "det vet väl alla som studerat den" den som tänker något annat kommer att stötas bort eller tystas ner på ett eller annat sätt oavsett verkligheten - det är skrämmande.