Vinklassificering i Tyskland

Den tyska vinlagen följer EU-lagstiftningen som är utformad så att medlemstaterna kan behålla sina traditionella beteckningar och kvalitetsnivåer inom ramen för det gemensamma regelverket. Den senaste stora förändringen av de europeiska kvalitetsklassificeringarna genomfördes i augusti 2009, men många ”äldre” beteckningar omfattas av övergångsbestämmelser.

Egenskaperna och kvaliteten hos ett vin definieras i hög grad av orten där druvorna växer och viner av högre kvalitet har mer omfattande ortsangivelser. Ju mer specifik en ortsangivelse är, desto högre är kvalitetskraven på vinet. Rätt ursprung är inte nog för att ett vin ska motsvara en viss kvalitetsnivå, utan det ställs också andra krav.

Druvproduktion omfattas av stränga standarder som bland annat specificerar minimivärden för alkoholhalten (dvs. sockret i musten) och maximalt tillåtna skördeuttag.

Även arbetet i vinkällarna är noga specificerat och omfattar processer som alkoholreduktion, berikning (med socker eller alkohol), syratillsats, avsyrning, svavling och fatlagring.

Kvalitetsnivåer för tyska viner

• Vin utan ursprungsbeteckning (Deutscher Wein): Den här kategorin motsvarar i stort sett det som tidigare kallades ”bordsvin” (Tafelwein). Dessa viner har ofta ett varumärkesnamn och först 2009 blev det tillåtet att ange druvsort och årgång, men ingen exakt ursprungsbeteckning.
• Vin med skyddad geografisk beteckning (Landwein): För ”lantvin” ligger minimihalten alkohol 0,5 volymprocent högre än för viner utan ursprungsbeteckning. Det maximala skördeuttaget per hektar är en tredjedel lägre.
• Vin med skyddad ursprungsbeteckning (Qualitätswein): Det maximalt tillåtna skördeuttaget för ”kvalitetsvin” varierar i olika regioner. Ofta ligger det runt 105 hl/ha, vilket är drygt 30 % lägre än för lantvin (150 hl/ha). Kvaliteten på dessa viner analyseras och testas av ansvarig myndighet.

En unik grupp bland tyska viner är de s.k. Prädikatsweine. De hör formellt till gruppen Qualitätsweine, men omfattas av ytterligare bestämmelser som framförallt rör druvornas mognadsgrad. Den bedöms utifrån sockerhalten i musten och mäts i enheten Oechsle. Kategorierna som används är Kabinett, Spätlese, Auslese,Beerenauslese, Trockenbeerenauslese och Eiswein. De exakta kraven för respektive kategori skiljer sig åt mellan olika vinområden. Följande riktvärden gäller:

• Kabinett 075° Oechsle (socker ≈ 170 g/l)
• Spätlese 085° Oechsle (socker ≈ 200 g/l)
• Auslese 095° Oechsle (socker ≈ 225 g/l)
• Beerenauslese 125° Oechsle (socker ≈ 300 g/l)
• Trockenbeerenauslese 150° Oechsle (socker ≈ 340 g/l)
• Eiswein Isvinerna har fått sitt namn av att druvorna skördas frusna. Det ger en enormt koncentrerad must, eftersom vattnet i druvorna är fruset och stannar kvar i pressen. Volymen som kan produceras är försvinnande liten, vilket gör isvinerna till en raritet.

Idag använder de tyska vinodlarna huvudsakligen prädikatsangivelser för söta viner, dvs. viner som efter avslutat jäsning har kvar en andel socker som inte har omvandlats till alkohol. Utifrån prädikatsangivelsen kan man dra slutsatser om sötman i vinet som redan för ett Kabinett med 8 volymprocent alkohol ligger på ca 25 gram/liter. Normalt gäller följande: Ju högre prädikat, desto sötare vin. Men det finns många undantag! Kabinett, Spätlese och Auslese framställs även i torrare versioner och har då en anmärkning på etiketten, t.ex. ”Spätlese ”.