Vinskola del 12: Från källare till fat – beredning av rosévin

Picture copyright: © MireXa by istock.com

Rosévin har mer gemensamt med vitt vin än med rött vin. Som ett resultat av framställningen innehåller det betydligt mindre garvsyra än rött vin. I rosévin förekommer huvudsakligen blå druvor och man använder olika framställningsmetoder.

Den traditionella och vanligast förekommande metoden är att blå druvor behandlas som om de vore vita. Det franska fackuttrycket är ”rosé de noirs” som kan översättas till ”rosé av svart”. På väg genom druvkvarnen färgas musten (som är vit även hos blå druvor) av färgämnet i druvornas skal. Den svagt rödtonade musten bearbetas sedan på samma sätt som ett vitt vin.

En speciell variant av rosé är den så kallade Rotling. Innan de pressas blandas vita och blå druvor eller saften av dem. I Würtemberg där dessa viner är populära används beteckningen Schillerwein istället för Rotling. Även det framställs genom att man blandar vita och blå druvor eller saften av dem (inte musten eller vinet). När det gäller druvsorter finns det inga fasta föreskrifter. Ursprunget till namnet är oklart, men det kan anspela på den skimrande färgen (skimra = schillern på tyska) eller den berömde poeten Friedrich von Schiller.

Den näst vanliga metoden är ”blödande” eller Saignée på franska (i Frankrike är det även en betckning för rosé). Här trycks druvorna till, men de pressas inte. Efter 12 till 48 timmar tappas musten av (får ”droppa av”) innan den hinner skifta färg till mörkare rött. I Nya världen, framförallt i Amerika, används en liknande metod för att framställa s.k. Blush som är en mycket ljus variant av rosé.

Den tredje möjligheten är att blanda färdigt vitt vin och rött vin. Metoden används ofta för att producera mousserande rosévin eller roséchampagne, men är förbjuden enligt gammal österrikisk och tysk vinlagstiftning.