Från familjehemsplacering till vuxenliv

Övergången från familjehemsvård till vuxenliv är många gånger komplicerad. På ostadiga ben måste den unge söka sig ut i samhället och klara av en massa nya saker. Studier visar att det är otroligt viktigt att få rätt stöd när det är dags att lämna familjehemmets trygga väggar.

Även om unga i familjehem är en heterogen grupp, som är familjehemsplacerade av olika skäl och med olika förutsättningar, är det vanligt att nätverket runt den unge är tunt. Detta blir påtagligt när det är dags att lämna familjehemmet. Många unga har också svårt att ta emot hjälp och stöd från omgivningen även om den skulle erbjudas, vilket inte är självklart.

Behovet av stöd ser olika ut
I en stor nationell studie från USA undersökte man livssituationen för 17-åringar som var inskrivna i familjehemsvård (Shpiegel & Ocasio, 2015). Studien visade att 39% kunde beskrivas som kompetenta/motståndskraftiga; alltså en ganska stor grupp men ändå färre än hälften. De gick i skolan och hade fungerande vardagsliv, åtminstone till det yttre. 19% hade drogproblem, 14% var frihetsberövade, 13% hade varit eller var hemlösa och 15% kategoriserades som en multiproblemgrupp.

Forskarnas slutsats var bland annat att det verkligen behövs insatser för unga som ska ta sig vidare till ett fungerande vuxenliv, och att behovet av olika typer av stöd ser mycket olika ut. De lyfter också fram att även i den tillsynes välfungerande gruppen kan det finnas en hel del internaliserande problematik (depression, ångest) som inte framkommit i denna studie och som kanske inte märks utåt så mycket.

Viktigt med planering vid utslussning
Utifrån mina egna erfarenheter är det otroligt viktigt att utslussning från familjehem sker planerat och genomtänkt. Behovet av stöd i olika former till den unge är många gånger omfattande även efter en placering vilket inte är så konstigt om man tänker efter. Hur många skulle till exempel låta sitt eget biologiska barn klara sig mer eller mindre själv i 18-19 årsåldern? Klara boende, hushåll, ekonomi, studier/arbete och att överhuvudtaget manövrera sig runt i ett komplext samhälle utan att ha någon att rådfråga?

I Shpiegel och Ocasios studie ställdes frågan ”Har du någon vuxen att vända dig till om du har något problem?” Förstås kunde inte alla svara jakande på den frågan. Nu är det ju skillnad på USA och på Sverige, men även här skulle jag många gånger önska en mer realistisk planering för unga som ska ge sig ut vuxenlivet. Att de får vara delaktiga, att de blir lyssnade på men också utmanade om de säger att de vill klara sig helt själva. Kanske behövs också stödet under många år.

Anna-Karin Åkerman

Leg. psykolog, leg. psykoterapeut

Handledare och lärare i psykoterapi

Doktorand i klinisk psykologi, Linköpings universitet

Referenser
Shpiegel, E. & Ocasio, K. (2015). Functionig patterns among older adolescents in foster care: Results from a cluster analysis. Children and Youth Services Review, 58, 227-235.