Det är de rödgröna som är olyckan, inte Wanja

Harald Ullman om orsaken till Demoskopraset:

Wanja sitter kvar. Och det är lika så gott. Hennes auktoritet har fått sig en rejäl törn. Det kan nog repareras över tid. Men LO-styrelsens Vanjakompromiss kan leda till att vänsterkonservativa krafter får ett större spelutrymme framöver, vilket ytterligare skulle försvåra en s-valseger. Men i övrigt skulle hennes avgång inte påverka Socialdemokraternas opinionsläge annat än på mycket kort sikt.

Vad har egentligen hänt? Wanja Lundby Wedin har uppenbarligen inte haft koll på AMF-direktörens löne- och pensionsavtal. Och ersättningskommitténs begåvade Erland Olausson har inte heller underrättat henne om avtalets innebörd. Det är mänskligt i den turbovärld där Wanja Lundby Wedin vistas. Vi gör alla misstag. Och inte hade hon heller skickliga medarbetare som kunde hjälpa henne i kaoset. Drev är tuffa saker och jag vet att det är svårt att tänka klart med 50 blodtörstiga journalister i mobilen. Och vi som sitter på åskådarbänk väntar spänt på mediabödeln och låter oss villigt underhållas.

Vanjas försvar blev därför väldigt oskickligt. Först var hon "grundlurad". Sedan var hela AMF-styrelsen lurad och 20 miljoner skulle krävas tillbaka. Och slutligen så ansåg hon att företagsstyrelserna var en främmande värld och hon och alla andra måste få mer utbildning. Har hon inte träffat alla duktiga Metallare som sitter i olika bolagsstyrelser. De kan sina företag och vet vad företaget håller på med. De försvarar sina medlemmars intressen som många gånger går hand i hand med de långsiktiga aktieägarnas intressen. Varför ska de klä skott för att Vanja hade dålig koll?

Och sedan den Socialdemokratiska partiledningen som från början bestämt sig för att ligga lågt. Hur Ibbe Baylan än pressades så ville han inte rikta någon kritik mot Vanja Lundby i Agenda för en vecka sedan. Att ligga så lågt kostade honom en hel del popularitetspoäng. Men var helt i stil med socialdemokratisk tradition.

Men vad hände sedan. En demoskopundersökning som visade ett radikalt tapp för Socialdemokraterna. Vi som yrkesmässigt håller på med opinionsbildning vet att Demoskop ofta överdriver opinionssvängningar och att partisympatier inte ändras så snabbt i den verkliga verkligheten. Men inte den Socialdemokratiska partiledningen som helt plötsligt ändrar sig och blandar sig i vilka styrelser LO-ordföranden ska sitta i. Och lokala s-ledare, normalt kloka personer, kräver hennes avgång. Har väl aldrig hänt förut.

Men nu måste rörelsens hela ledning ta sig samman. Socialdemokraternas opinionsläge är oerhört illavarslande och det påverkas bara kortsiktigt av Wanja Lundby Wedin. All erfarenhet av politisk opinionsbildning i hela västvärlden visar att en sittande regering bestraffas av väljarna när samhället går in i recession. Men inte nu i Sverige. De gamla kartorna stämmer inte längre med terrängen. Något ovanligt har hänt.

Och det är svårt att dra någon annan slutsats än att det rödgröna samarbetet före valet är den största olyckan som drabbat Socialdemokratin. Facit finns ju. Se på Norge. Vad hände med den nödvändiga förnyelse av Socialdemokratins politik som Mona lovade efter den katastrofala valförlusten inte minst bland storstädernas medelklassväljare. Den förnyelsen har effektivt stoppats av diverse rödgröna samarbetsgrupper. Ivrigt påhejade av en del konservativa krafter inom arbetarrörelsen, som för övrigt också verkade kräva Wanjas avgång.

Det rödgröna samarbetet har bland annat effektivt stoppat en nödvändig omprövning av den för välfärden så avgörande energipolitiken. Väljarna begriper det. Hur kan en frihandelsälskande och tillväxtorienterad Socialdemokrati vara emot att Sverige bygger ut sina elledningar för att bli nettoexportör av el till ett Europa, som snabbt måste göra sig av med sin kolkraft. Och närmast hysa en religiös ovetenskaplig motvilja mot kärnkraften. I en tid då vi mer än någonsin behöver tunga forskningsintensiva tillväxtskapande investeringar.

Och se TV-bilden mellan å ena sidan kostymklädda Reinfeldt och Borg mot Sahlin Ohly Wetterstrand och Eriksson. Bilder tränger djupt in i väljarnas medvetande. Oppositionen består av två stycken som är emot tillväxt och vars kärntrupper drömmer om att odla lin och göra getost i någon liten jämtländsk håla. Och den tredje är egentligen är emot marknadsekonomin och vars kärntrupper egentligen hoppas att lågkonjunkturen ska leda till kollaps för kapitalismen. Och de fyra ska föra en politik som skapar tillväxt, sysselsättning och välfärd. Tror väljarna på det? Det verkar inte så?

HARALD ULLMAN