Skip to main content

El Niños väderpåverkan i Stilla Havet föregår utbrott av denguefeber i Sydasien

Pressmeddelande   •   Nov 24, 2016 13:22 CET

Sambandet mellan exponering för el Niño-aktivitet (ONI), fördröjning (lag) och relativ risk (RR) för dengue på Sri Lanka.

Forskare vid Umeå universitet har upptäckt ett starkt samband mellan väderfenomenet el Niño i Stilla Havet och observerbara väderförändringar och epidemier av denguefeber i Sri Lanka. El Niños aktivitet i Stilla Havet, mätt i yttemperaturer, leder till mer nederbörd och högre temperaturer i Sri Lanka och bidrar därmed till förvärrade dengue-epidemier 6 månader senare. Detta enligt en studie som nyligen publicerats i International Journal of Environmental Research and Public Health.

– Denguefeber är en enorm påfrestning på hälsosystemet i Sri Lanka. En förståelse för hur återkommande storskaliga klimatfenomen såsom el Niño, påverkar spridningen av denguefeber och kan bidra till massiva epidemier är helt nödvändig för att i tid kunna förhindra smittspridningen i framtiden, säger Joacim Rocklöv, som är forskare vid Enheten för epidemiologi och global hälsa vid Umeå universitet och medförfattare av studien.

– Vår studie visar att monitoreringssystem skulle kunna varna för kommande epidemier långt tidigare än vad som hittills varit möjligt, säger Prasad Liyanage, som är doktorand vid Umeå universitet och ansvarig för dengue-kontroll i Kalutara-distriktet vid Sri Lankas hälsomyndighet.

I studien har forskarna använt det så kallade Oceanic Nino Index, vilket är ett mått på el Niños aktivitet baserat på yttemperatur i Stilla Havet. Med tillgång till lokal väderdata och epidemiologisk statistik på antalet fall av denguefeber har forskarna kunnat kvantifiera samband för 10 sjukvårdsdistrikt i Kalutara, ett område i sydvästra Sri Lanka som ofta drabbas hårt av denguefeber. Prasad Liyanage har för Sri Lankas hälsomyndigheter samlat in data om veckoliga förändringar i väder och rapporterade sjukdomsfall mellan 2009 och 2013. Genom att analysera informationen har forskarna kunnat uppskatta lokalt specifika samt generella samband mellan väderförhållanden och dengue-epidemier.

Enligt resultaten ökar den relativa risken för utbrott av denguefeber i samband med en ökad nederbörd från och med 50 mm per vecka. Det starkaste sambandet mellan nederbörd och spridningen av denguefeber sågs 6-10 veckor efter att mer än 300 mm regn fallit under en vecka, en mängd som motsvarar väldigt kraftigt regn eller översvämningar. Med temperaturer på 30 grader eller högre sågs en stadig ökning av den generella relativa risken för epidemier av denguefeber efter 4 veckors tid.

– Genom att studera väder och antalet fall av denguefeber över längre tidsperioder kunde vi se ett liknande starkt samband mellan ökande nederbörd och varmare temperaturer som följer med det återkommande el Niño-fenomenet, och koppla det till förhöjda risker för epidemier, säger Prasad Liyanage.

Förbättrad framförhållning för epidemiologiska varningssystem
Enligt forskarna kan resultaten användas för att förbättra de modeller som ska förutspå epidemier av denguefeber genom att förlänga framförhållningen med upp till sex månader. Det skulle ge hälso- och sjukvården längre tid på sig att öka beredskapen och att sätta in svarsåtgärder redan innan en epidemi är ett faktum. Åtgärder för att kontrollera spridningen av epidemier har i dagsläget ofta endast en begränsad effekt eftersom de sätts in först när epidemin upptäcks inom sjukvården och primärvården. I det läget är det ofta väldigt svårt att motverka epidemin eftersom den redan är så väl underbyggd.

Forskningen har finansierats som ett FP7-projekt genom det EU-finansierade DengueTools projektet och leddes av Umeå universitet i samarbete med Sri Lankas hälsomyndighet.

Länk till artikeln i International Journal of Environmental Research and Public Health

Om publiceringen:
International Journal of Environmental Research and Public Health
, artikel: A Spatial Hierarchical Analysis of the Temporal Influences of the El Niño-Southern Oscillation and Weather on Dengue in Kalutara District, Sri Lanka. Författare: Prasad Liyanage, Hasitha Tissera, Maquins Sewe, Mikkel Quam, Ananda Amarasinghe, Paba Palihawadana, Annelies Wilder-Smith, Valérie R. Louis, Yesim Tozan och Joacim Rocklöv. DOI: 10.3390/ijerph13111087.

För mer information, vänligen kontakta:
Joacim Rocklöv, Department of Public Health and Clinical Medicine, Epidemiology and Global Health, Umeå University
+46 70 636 1635; joacim.rocklov@umu.se

Prasad Liyanage, Department of Public Health and Clinical Medicine, Epidemiology and Global Health, Umeå University
(på engelska); +94 777 720 008; prasadgliyanage@gmail.com

Umeå universitet
Umeå universitet är ett av Sveriges största lärosäten med drygt 32 000 studenter och 4300 anställda. Här finns internationellt väletablerad forskning och en stor mångfald av utbildningar. Vårt campus utgör en inspirerande miljö som inbjuder till gränsöverskridande möten – mellan studenter, forskare, lärare och externa parter. Genom samverkan med andra samhällsaktörer bidrar vi till utveckling och stärker kvaliteten i forskning och utbildning.