Skip to main content

Samverkanscentrum behövs för samhällsaktörer som utvisar ensamkommande

Pressmeddelande   •   Okt 23, 2017 07:00 CEST

Foto: Mostphotos

Under kommande år väntas ett växande antal ensamkommande flyktingbarn utvisas till följd av det stora antal asylsökande som på senare år kommit till Sverige. Men de aktörer som arbetar med tvångsutvisningar har en låg nivå av samverkan och många upplever höga arbetskrav och ensamhet i sitt uppdrag. Ett gemensamt centrum för aktörer som arbetar med utvisningar skulle kunna motverka psykisk ohälsa hos personal. Det visar en avhandling vid Umeå universitet som utgör en av de första studierna på området.

Johanna Sundqvist, doktorand vid Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, Enheten för epidemiologi och global hälsa, har i en studie visat att höga arbetskrav, lågt socialt stöd och negativa stresshanteringsstrategier (coping) förvärrar psykisk hälsa för socialsekreterare och poliser som genomför tvångsutvisningar av ensamkommande flyktingbarn. Forskningen är baserad på intervjuer med 20 aktörer som arbetar med tvångsutvisningar av ensamkommande barn, inklusive socialsekreterare, poliser, gode män och tjänstepersoner vid Migrationsverket. Studien baseras också på nationell enkätdata från 380 socialsekreterare och 714 poliser, de två aktörer med störst juridiskt ansvar så länge barnen är kvar i landet.

– Migrationsverket, socialtjänsten, gode män och polisen behöver komma varandra närmare för att åstadkomma ett så respektfullt återvändande som möjligt, även om det är påtvingat, säger Johanna Sundqvist.
– Genom att skapa ett centrum för ensamkommande flyktingbarn skulle de aktörer som arbetar med barnens tvångsutvisning kunna samlas under ett och samma tak. Det skulle möjliggöra samverkan men kanske även underlätta för barnen att hantera sin utvisningssituation. Ett sådant centrum skulle kunna liknas vid hur Barnahus eller Familjecentralerna är organiserade.

Enkätundersökningen visade att socialsekreterare som jobbar med tvångsutvisningar hade mer psykisk ohälsa än dem som arbetar med andra barnärenden. Poliser med erfarenhet av att utvisa barn hade däremot inte mer psykisk ohälsa än poliser utan sådan erfarenhet. En möjlig förklaring till skillnaderna mellan aktörerna är enligt Johanna Sundqvist att polisernas verkställande uppdrag är tydligt formulerat medan socialsekreterarnas stödjande roll kan uppfattas som mer diffus.

– Glädjande nog visade vår forskning att både socialsekreterare och poliser som arbetar med tvångsutvisningar upplever sig ha ett stort socialt stöd från sin omgivning. Det här sociala stödet hjälper till viss del att minska deras stress. Men samtidigt är de höga psykologiska arbetskraven förknippade med sämre psykisk hälsa hos socialsekreterarna. För poliser är de höga psykologiska arbetskraven samt ett litet eget beslutsutrymme och att leva ensam förknippade med en högre risk att drabbas av psykisk ohälsa, säger Johanna Sundqvist.

Bildandet av ett gemensamt centrum skulle enligt forskaren kunna ge aktörerna bättre förutsättningar att genomföra utvisningarna på ett respektfullt sätt och bidra till en psykiskt välfungerande arbetssituation för aktörerna som nämns. Enligt forskningen behövs:

  • nationella riktlinjer för tvångutvisningar, något som idag saknas
  • hög nivå av samverkan på aktörsnivå
  • att aktörerna på individnivå ges rimliga arbetskrav, högt beslutsutrymme i arbetet samt en hög nivå av socialt stöd och fungerande stresshanteringsstrategier (coping).

Johanna Sundqvist är doktorand i folkhälsa vid Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, Enheten för epidemiologi och global hälsa och är även engagerad i forskningsprojekt vid Enheten för polisutbildning vid Umeå universitet. Hon har en bakgrund som socionom inom kommunal öppenvård för ungdomar.

Länk till avhandlingen

För mer information, vänligen kontakta:
Johanna Sundqvist, Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, Umeå universitet
Telefon: 072-217 7313
E-post: johanna.sundqvist@umu.se

Om disputationen:
Fredagen den 27 oktober försvarar Johanna Sundqvist, Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, sin avhandling med titeln: Påtvingade återvändanden av ensamkommande asylsökande flyktingbarn: Mot en interorganisatorisk samverkansmodell. Engelsk titel: Forced repatriation of unaccompanied asylum-seeking refugee children: Towards an interagency model.Opponent: Docent/adjungerad professor Solvig Ekblad, Institutionen för lärande, informatik, management och etik, Karolinska Institutet. Huvudhandledare: Professor Anna-Karin Hurtig, Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, Umeå universitet.

Disputationen äger rum kl. 09.00 i Aulan, Vårdvetarhuset, Norrlands Universitetssjukhus, Umeå universitet.

Umeå universitet
Umeå universitet är ett av Sveriges största lärosäten med drygt 32 000 studenter och 4300 anställda. Här finns internationellt väletablerad forskning och en stor mångfald av utbildningar. Vårt campus utgör en inspirerande miljö som inbjuder till gränsöverskridande möten – mellan studenter, forskare, lärare och externa parter. Genom samverkan med andra samhällsaktörer bidrar vi till utveckling och stärker kvaliteten i forskning och utbildning.