Skip to main content

Spöken från det förflutna hemsöker Östersjöfisk

Pressmeddelande   •   Maj 29, 2015 09:56 CEST

Kemisten Anteneh Assefa skriver i sin avhandling att källor till dioxin i Östersjön inte bara är nutida utsläpp utan även historiska, och att påverkan på fisk beror på vilken typ av dioxinkälla det är och hur tillgängliga dioxinerna är. Anteneh Assefa försvarar sina resultat den 3 juni vid Umeå universitet.

Förekomsten av dioxiner i fet fisk (strömming och lax) i Östersjön är ett hälsoproblem som väcker stor uppmärksamhet. Dioxiner är mycket giftiga och långlivade organiska föroreningar som ackumuleras i levande organismer. Dioxiner produceras huvudsakligen oavsiktligt i flera olika typer av processer, såsom förbränning av avfall och tidigare tillverkning av klorerade bekämpningsmedel (till exempel klorfenoler).

I sin avhandling har Anteneh Assefa undersökt nutida och historiska källor av dioxiner i Östersjön (i sediment, levande organismer och atmosfär). Källor relaterade till luftutsläpp (via långväga atmosfärisk transport) och mer regionala nutida utsläpp har identifierats.

Atmosfärisk deposition står generellt för den mesta av dioxintillförseln till Östersjön, och koncentrationerna i miljön har minskat sedan slutet av 1970 längs kusterna och sedan början av 1990-talet i öppet hav.

Varför har inte dioxinhalterna i levande organismer minskat sedan 90-talet?

– Därför att detta inte är hela sanningen. Jag har utvärderat hur viktiga olika dioxinkällor är i relation till varandra. Halterna av termiska dioxinkällor har minskat under de senaste årtiondena i Östersjön och dess ekosystem. Däremot tyder mina studier på att påverkan på fisk från vissa historiska dioxinkällor, såsom klorfenoler, i allmänhet inte har minskat, säger Anteneh Assefa.

Tetraklorfenoler (till exempel den kommersiella produkten Ky-5) och pentaklorfenoler (till exempel Dowicide) var två av de vanligaste träskyddsmedel i skogsindustrin. På grund av dioxinföroreningar i dessa produkter, blev tillverkning och användning av klorfenoler förbjudet i början av 1980-talet. Trots att dessa kemikalier inte längre används aktivt tyder Anteneh Assefas forskning på att historiska lämningar i mark och sediment fortfarande är viktiga för upptag av dioxiner i fisk.

– Sekundära källor, såsom förorenade områden, kan alltså spela en roll för fortsatt höga halter av dioxiner i fet fisk, särskilt i Bottniska viken.

Högre organismer (inklusive fisk) har förmågan att biotransformera och avgifta dioxiner genom enzymatisk nedbrytning. Omfattningen av avgiftning varierar mellan dioxintyper (så kallade kongener). Således är vissa dioxintyper mer resistenta mot nedbrytning än andra. Anteneh Assefa har visat att denna selektiva filtrering samt variation i biotillgänglighet kan växla rangordningen av dioxinkällor när man skattar hur viktiga de olika källorna är för fisk.

– Sammanfattningsvis visar mina studier att utvärderingar av föroreningskällor inte bör baseras enbart på utsläppsinventeringar och källfördelning i miljön, utan även på andra faktorer, såsom vilken typ av dioxinkälla och dioxinernas olika biotillgänglighet. Riskbedömning och sanering av förorenad mark bör ges större fokus för att skydda den marina miljön.

Avhandlingen är publicerad digitalt

För mer information, kontakta gärna

Anteneh Assefa, kemiska institutionen, Umeå universitet
Telefon: 073 – 741 3854
E-post: anteneh.assefa@umu.se

Pressbild för nedladdning. Foto: Ingrid Söderbergh

Om disputationen:

Onsdagen den 3 juni 2015 försvarar Anteneh Assefa, kemiska institutionen vid Umeå universitet, sin avhandling med titeln: Tracing and apportioning sources of dioxins using multivariate pattern recognition techniques. Svensk titel: Källspårning av dioxinkällor med hjälp av multivariat mönsteranalys.

Disputationen äger rum klockan 10:00 i sal KB3B1, KBC-huset, Umeå universitet.

Fakultetsopponent är professor Shigeki Masunaga, Department of Risk Management and Environmental Sciences, Graduate School of Environment and Information Sciences, Yokohama National University, Japan.

Handledare till doktorsarbetet har varit professor Mats Tysklind, kemiska institutionen vid Umeå universitet.

Umeå universitet
Umeå universitet är ett av Sveriges största lärosäten med drygt 32 000 studenter och 4300 anställda. Här finns internationellt väletablerad forskning och en stor mångfald av utbildningar. Vårt campus utgör en inspirerande miljö som inbjuder till gränsöverskridande möten – mellan studenter, forskare, lärare och externa parter. Genom samverkan med andra samhällsaktörer bidrar vi till utveckling och stärker kvaliteten i forskning och utbildning.