Skip to main content

Stor skillnad i synen på att avsluta meningslös intensivvårdsbehandling

Pressmeddelande   •   Jan 17, 2017 11:04 CET

Anders Rydvall är överläkare vid Centrum för intensivvård och postoperativ vård vid Norrlands Universitetssjukhus och doktorand vid Institutionen för kirurgisk och perioperativ vetenskap. Foto: Göran Johansson

Det finns stora skillnader mellan läkare och allmänheten när det gäller att fatta beslut om att avstå eller avsluta att behandla en terminalt sjuk patient. Men i hypotetisk fallbeskrivning av en tydligt hopplös medicinsk situation finns stor samstämmighet mellan läkarnas och allmänhetens bedömningar vad gäller att avbryta behandling respektive lindrande behandling i livets slutskede. En avhandling vid Umeå universitet beskriver studien, som även undersökt vilka argument som läkare inom intensivvård, neurokirurgi och nyföddhetsvård anser mest relevanta och viktigast för att göra bedömningarna.

Anders Rydvall, som är läkare vid Norrlands universitetssjukhus och doktorand vid Institutionen för kirurgisk och perioperativ vetenskap, har i två enkätstudier undersökt attityder samt vilka argument som är mest betydelsefulla. Utvecklingen av tekniker för livsuppehållande behandling inom intensivvården, som är en ung specialitet, har gått fort och möjligheterna är idag större än någonsin. Samtidigt finns reella gränser som sätts av människans fysiologi men som ofta kan vara svåra att förhålla sig till, vilket leder till att behandling i vissa fall fortsätter långt utöver gränsen för möjlig bot eller bättring.

– Detta etiska dilemma är något som många, inklusive de närstående, känner till. Men svårigheterna i den här sortens situationer uppstår ofta när vårdgivare känner rädsla för att bli kritiserade för att ”inte göra allt”. Dessutom förekommer obehagskänslor inför att komma med negativa besked och ta emot reaktionerna, samt olika föreställningar om vad lagstiftningen säger, förklarar Anders Rydvall.

Den äldre kvinnan med dålig prognos
I en första enkätstudie jämfördes neurokirurgers (112 varav 70 procent svarade), narkos- och intensivvårdsläkares (298 varav 70 procent svarade) och allmänhetens (998 varav 50 procent svarade) attityder och argument för och emot aktiv behandling (operation). Det hypotetiska patientfallet gällde en äldre kvinna med mycket stor hjärnblödning och dåligt kliniskt tillstånd. Resultaten visade att vårdgivarna gjorde i allt väsentligt samma bedömningar ochprioriterade argumentet "livskvalitet" starkast. Men narkos- och intensivvårdsläkare framhöll dessutom betydelsen av patientens tidigare viljeyttringar.

Jämförelsen mellan läkares och allmänhetens attityder i patientfallet visade att det fanns stora skillnader vid ställningstagandet för eller mot operation och även skillnader i vilka argument som var mest betydelsefulla. Av läkarna gjorde 82 procent bedömningen att avstå från en operation medan det valet gjordes av 40 procent hos allmänheten. Men när patientfallet vidareutvecklades till en allt mera hopplöst situation blev de båda gruppernas bedömningar alltmer eniga, även om olika argument prioriterades.

Det nyfödda barnet med svår hjärnskada
I en andra enkätstudie ställdes frågor rörande ett fall med ett svårt hjärnskadat nyfött barn. Enkäten skickades till narkos/intensivvårdsläkare (299 varav 63 procent svarade), barnläkare/nyföddhetsspecialister (329 varav 67 procent svarade) och allmänheten (585 varav 46 procent svarade). Studien undersökte argument för ställningstagande för eller emot fortsatt respiratorbehandling. En majoritet av både läkare och allmänheten stödde argument för att avbryta behandlingen.

I den andra enkätstudien ingick också frågor huruvida det var acceptabelt att ge lugnande och smärtstillande medel i tillräcklig dos för att lindra respektive ge en större dos med syfte att påskynda döendet. En stor majoritet hos både läkare och allmänhet stödde argument för att lindra/ta bort symtom, även om det i praktiken, som en ytterligare konsekvens, skulle påskynda döendet. Men när intentionen var att aktivt påskynda det oundvikliga dödsfallet visar sig allmänheten vara betydligt mer benägen att acceptera ett sådant handlande än vårdgivarna.

– För att undvika missförstånd och kommunikationsproblem är det viktigt att vårdgivare beaktar och har kännedom om anhörigas uppfattning, förväntningar och prioriteringar. Det är också viktigt att vårdgivare upprätthåller en miljö där informationen är ärlig och ändamålsenlig och kommunikationen öppen, säger Anders Rydvall.

Anders Rydvall kommer från Stockholm och flyttade till Umeå på 1970-talet. Han arbetar som överläkare vid Centrum för intensivvård och postoperativ vård vid Norrlands Universitetssjukhus.

Länk till avhandlingen

För mer information, vänligen kontakta:
Anders Rydvall, Institutionen för kirurgisk och perioperativ vetenskap
Telefon: 090-785 3008
E-post: anders.rydvall@umu.se

Om disputationen:
Fredagen den 20 januari försvarar Anders Rydvall, Institutionen för kirurgisk och perioperativ vetenskap, sin avhandling med titeln: Avstå eller avbryta meningslös behandling inom intensivvården. En jämförelse av läkares och allmänhetens argument. Engelsk titel: Withhold or withdraw futile treatment in intensive care. Arguments supported by physicians and the general public. Opponent: Mats Johansson, Institutionen för kliniska vetenskaper, Avdelningen för medicinsk etik, Lunds universitet. Huvudhandledare: Professor Mikael Sandlund.

Disputationen äger rum kl. 13.00 i sal 933, 9 tr, byggnad 3A, Norrlands universitetssjukhus.

Umeå universitet
Umeå universitet är ett av Sveriges största lärosäten med drygt 32 000 studenter och 4300 anställda. Här finns internationellt väletablerad forskning och en stor mångfald av utbildningar. Vårt campus utgör en inspirerande miljö som inbjuder till gränsöverskridande möten – mellan studenter, forskare, lärare och externa parter. Genom samverkan med andra samhällsaktörer bidrar vi till utveckling och stärker kvaliteten i forskning och utbildning.