Skip to main content

BLOGG: Möt Lucia Cajchanova, dramatiker för "Fahrenheit 451"

Blogginlägg   •   Okt 01, 2017 22:12 CEST

BLOGG: Inför premiären av Fahrenheit 451, ställde vi några frågor till Lucia Cajchanova om lockelsen för dystopier och hennes egen inspiration för pjäsen. Här följer det andra inlägget i vår serie där vi vänder och vrider på dystopin.

I Fahrenheit 451 möter vi brandmannen Montag som bränner böcker på arbetstid men som våndas alltmer över det.

I Bradburys dystopiska bok såväl som i Lucia Cajchanovas dramatisering för teatern förlorar karaktärerna sig själva. Några stänger av sina egna känslor och flyr in i TV-seriernas världar. Andra, som Montag, flyr det liv han är bekant med för att öppna upp för något annat.

Repetitionsbild: David Lenneman, Crister Olsson, Aksel Morisse, Anna Maria Granlund och Malin Arvidsson under en repetition av Fahrenheit 451. Foto: Micke Sandström

Dystopiska berättelser har skrivits i alla tider. Populariteten har ökat i omgångar. Vad tror du det är som lockar så till dystopiska berättelser i den tid vi lever nu?

Min gissning skulle vara att dystopier blir särskilt intressanta när det råder ideologiska och politiska oroligheter eller förändringar. Vi kan pröva våra egna övertygelser, rädslor och förhoppningar med hjälp av dem.

Vad inspirerade dig när du skulle skapa en ny dramatisering av berättelsen?

I Fahrenheit 451 beskrivs ett samhälle där böcker är förbjudna för att de stör. De är motsägelsefulla och skapar oro och bränns därför. Men det finns en grupp människor som inte trivs, de kan inte ge upp böckerna utan ”räddar” dem genom att lära sig dem utantill. När de träffas kan de dela vad de läst genom att återberätta för varandra. Jag tänkte genast att teatern är en plats där man träffas för att dela berättelser. Och också teatern är kritiserad för just detta, en massa motsägelsefulla föreställningar som inte gör publiken tillräckligt glad… men... vad ska det vara bra för?

Teatern är en bra plats att undersöka vad Bradburys berättelse skulle kunna säga oss idag. I dramatiseringen får våra ”återberättare” på scenen uppleva texten, situationerna och karaktärerna i Bradburys roman.


Intressant nog ger romanen inte någon ensidig bild av varför böcker bränns och ofrihet råder i det samhälle som skildras, istället följer berättelsen en person, Montags, stegrande vantrivsel och uppbrott. Hur maktlösa kan vi inte känna oss när vi inte kan överblicka komplexa skeenden? Och hur attraktiva blir då inte enkla lösningar?

Montag försöker hitta en väg ut ur något han inte står ut med längre. I ett repressivt samhälle, vad är villkoren och vad är priset för det?

Vissa saker Bradbury skrev om framtiden känns förvånansvärt aktuella idag. Han skrev att alla tittade på skärmar mest hela tiden och medicinerade sig själva med tabletter för att stabilisera stämningsläget. Samtidigt är kvinnorna i romanen hemmafruar som tittar på skärmar och männen de som är kulturbärare. Så har det inte riktigt blivit i verkligheten.

Annat känns överraskande men ändå inte främmande. Som skildringar av människor på flykt som en slags hjältar. De är bärare av berättelser och mod och insikter. Den bilden står för mig i kontrast till reproducerade bilder av flyktingar utan tillgångar och tillhörigheter – till synes utan något att ge.

Föreställningen iscensätter kulturens livsnödvändiga sprängkraft. Vad betyder det för dig?

Jag tänker att det är människans inneboende sprängkraft som kommer till uttryck i kulturen. Bibliotek och teatrar finns just så att vi kan ge och få den kraften av varandra. Jag delar själv Ray Bradburys starka kärlek till bibliotek, tanken att dessa skulle försvinna är så sadistisk så jag står inte ut med den.

Avslutningsvis, vilken är din favorit bland dystopiska berättelser? Och bland de utopiska?

Jag måste tänka efter för att komma på fler än Thomas Moores ”Utopia”, men lyckas inte. Utopier har ju nackdelen att de inte är vidare dramatiska eller spännande - allt är bra. En personlig favorit bland dystopier är annars Margret Atwoods ”Tjänarinnans berättelse” (The Handmaid’s Tale). Sen glider vi kanske över till science-fiction, men min första stora favorit var Stanislav Lems ”Solaris” och Tarkovskijs filmatisering av den.

Mer info om föreställningen Fahrenheit 451

Läs även det första av våra blogginlägg om dystopier: BLOGG: Dystopin – En genre som lockar

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera