Carmen, en Wonder Woman?

En helt ny publikupplevelse av Bizets Carmen väntar på premiären 23/9.

Bakom produktionen står en inbjudan till regissör Anna Bergmann av teaterchef Petra Brylander, och ett möte mellan scenkonstformerna: teater, opera och musik.

Carmens känsla för frihet är omistlig.

Hur kan vi närma oss henne? Anna Bergman och Petra Brylander berättar om stark drivkraft, ett gränsöverskridande arbete och frihet.

Anna, vad är viktigt för dig när du tar dig an en klassiker?
För mig var det viktigt att hitta den rätta mixen mellan dramat och musiken eftersom jag ville jobba med både skådespelare och operasångare på scenen, och skapa en crossover mellan teater, opera och musik. Jag sökte också en ram för berättelsen som kunde vara större än de individuella personernas öden.

I Carmen fångas jag fullständigt av det känsloregister som musiken spänner över och kärlekshistorien som Carmen och José drabbas av.

Foto Sebastian Pircher

Vad lägger du i begreppet crossover?I en crossover-produktion märks ett gränsöverskridande arbete på flera plan.

Att gå över sina gränser som skådespelare för att sjunga i Carmen, och att som operasångare spela ut dramatiska scener jämte utbildade skådespelare, kräver mod. Och vi har samma ingång i arbetet med ljus och videoprojektioner, mask, kostym och scenografi. I orkestern spelar musikerna både traditionella och moderna instrument tillsammans. De musikaliska arrangemangen av Tobias Schwenke innehåller inte bara Bizets arior och duetter men har även inslag av deeptech och dubstep, skapade av ljudarkitekten Heiko Schnurpel.

1941 skapades Wonder Woman av en amerikansk psykolog som i sitt perspektiv verkade för ökad jämställdhet och kvinnors frihet. Han motiverade sin gestaltning i Wonder Woman med att den position kvinnor har är definierad av ett mansorienterat samhälle, som sexobjekt. För att förändra sin situation måste hon slåss. Oavsett Wonder Womans ideal om fred och frihet i världen, förändras dock ingenting för henne. Nya krig utkämpas.

Den Carmen vi möter på teaterscenen är inte som Wonder Woman, som slåss för att förändra något – hon vill bara vara fri. Men berättelsen om Carmen väcker en fråga som än idag kan vara känslig: Vad får en kvinna vara, förälskad i vem hon vill? Fri att välj bort barn i sitt liv? Någon att satsa på karriärsmässigt? Någon som ska lugna klassrummet genom att sitta bredvid bråkstakar. Någon som kan blockeras, till och med dödas? Hellre än att bli respekterad. Och vara fri.

Foto Sebastian Pircher

Anna, vilken slags frihet ger du dina skådespelare när du regisserar?
Under repetitionerna pratar vi mycket om vilka känslor och förväntningar vi vill skapa på scenen. Jag ger några idéer, som när jag föreslog till Frida Österberg (Carmen) i utformningen av 1 akten: ”Han känner din närvaro, men han når dig inte…”, men jag är noga med att inte säga för mycket. Frida, såväl som alla i ensemblen, har all den kreativitet hon behöver inom sig. Jag vill ge dem alla möjligheten att utveckla sina roller.

Petra, på vilket sätt har Carmen gjort intryck på dig?
Carmen är en stor källa för inspiration i mitt liv. När jag först hörde Carmen, kände jag direkt att Don José var en loser och Carmen var allt. Att vara så stark som Carmen, stark nog att gå sin egen väg, det har inspirerat mig många gånger. Men jag tänker också på Micaela som försöker vara mild och god – varken hon eller Carmen får det de vill ha. Det har också gjort intryck. Ibland vill jag säga till henne: ”Ta dig samman Micaela, hitta en ny kille. Don José inger inget förtroende.”

Anna håller med: Carmens rätt att älska vem hon vill är central för berättelsen. Under snart 150 år, sedan operan hade urpremiär, har publik provocerats av Don Juan och av berättelsen om en kvinna som vill vara fri.

Kärlek låter sig aldrig tvinga,som himlens fågel är den fri.

Ur Habanera

Affischbild Stephanie Franziska Scholz