​Den som är satt i skuld är inte fri

Rubriken citerar Göran Persson. Citatet kan inte vara mer relevant. Aldrig tidigare har stater, företag och privatpersoner haft mer skulder. Svenska folket är det mest skuldsatta i världen i förhållande till inkomst. Den ligan vill man knappast leda. Företag lånar pengar för att återköpa aktier och glädja aktieägare. Centralbanker världen över har balansräkningar som dignar av skulder. När Maastricht-fördraget upprättades utformades det efter vetskapen att höga skulder kan leda till social oro och i värsta fall krig. Därför satte man en gräns för hur stor en statsskuld skulle kunna bli: 60 % av BNP. Sverige ligger idag runt den siffran men många europeiska statskulder ligger över 100 % av BNP. Jag blir oroad av den utvecklingen. Har man inte lärt sig av historien?

Riksbankerna för en aldrig skådad expansiv penningpolitik. ECB-chefen beslutade häromveckan att stödköpen av finansiella tillgångar, med nyskapade pengar, ska uppgå till 80 miljarder Euro i månaden vilket ungefär motsvarar värdet av H&M. Vår egen riksbank har minusränta. Syftet är att öka inflationen och sänka värdet på svenska kronan så att företag som exporterar kan behålla konkurrenskraften. Visst, jag förstår tanken, men till vilket pris sker detta? Priset på tillgångar som bostäder och aktier drar iväg. Och historien lär oss att det som går upp, måste komma ner.

Att ens frågan om s.k. ”Helikopterpengar” diskuteras i finansiella sammanhang sänder väl en signal om att något inte står rätt till? Fenomenet innebär alltså att staten helt sonika delar ut pengar till medborgarna att spendera, utan motprestation. Allt i en desperat jakt på inflation. För när man är skyldig pengar är inflation det bästa som finns. Den nominella skulden minskar när inflationen är hög. Kostar en limpa bröd fem tusen kronor spelar det ju inte så stor roll att man är skyldig en miljon.

Men vilka andra effekter har detta på samhället? Var det inte just precis detta men ville undvika när man bildade europeiska unionen och dess fördrag? Krediter är i grunder något positivt som driver ekonomin, dvs om lånen går till sunda investeringar som gynnar tillväxt och ökad produktivitet. Annat är det om de går till konsumtion eller dåliga investeringar. Det som sker i världen just nu får mig att känna att vi är deltagare i ett gigantiskt experiment. Och eftersom jag jobbat på laboratorium vet jag att det tyvärr alltid slutar illa för testdjuret.

Stefan Ronéus, affärschef

Krönika ur dagens nyhetsbrev