​Julbordet blev till hämtpizza

Julen står för dörren och med den det traditionella julbordet. Traditionens makt är stor och jag personligen är inte mycket för traditionsförändringar. Ett normalår blir det en handfull julbord för egen del som kulminerar med julaftonens julbord. Jag har en ganska klar och konservativ linje när jag går där och plockar till mig av julmaten. Sill, ägghalva, skinka, lax, prinskorv och gärna rödkål om det finns. Revbenen och Janssons hoppar jag över.

En rätt på julbordet som blir allt ovanligare är sillsalladen. Trots julbordets konservativa anslag sker det med andra ord även förändringar i julbordets utbud. Även var julbordet serveras geografiskt påverkar. En del har ål, andra har havskräftor. En del har ’dopp i grytan’ medan andra har utrangerat denna rätt. Det sägs att små stekta kroppkakor på julbordet är typiskt för Småland, men detta har jag som tur är inte märkt av nämnvärt. Julbordet får i alla fall en guldstjärna av mig om det erbjuder svampomelett!

Trots sin upplevda konservatism är mycket av det traditionella julfirandet relativt ungt. Om man med 1800-talet menar ungt, vill säga. Det var först då som julgranen, glöggen, pepparkakorna och den röda färgen slog igenom ordentligt. Den traditionella adventsljusstaken har inte ens fyllt hundra år då den intog våra hem först på 1930-talet. Då är julrimmen betydligt äldre. De kom på 1700-talet. Men en del hävdar att julbordet har äldre rötter än så. De menar att det är en modifierad rest från vikingatiden. Då gick ’konceptet’ under namnet Midvinterblot. Sant eller inte.

Ibland får även jag göra avkall på traditionerna. Förra året förvandlades mitt julbord på julafton till en hämtpizza istället. Nu var det inte synd om mig. Skälet var att vi hade kört bil en väldig massa mil och precis landat in i Port Macquarie på Australiens ostkust. Den kalla ölen och pizzan satt då minst lika bra som ett traditionellt julbord.

David Svensson VD

Krönika i dagens nyhetsbrev.