JJ Cale rullar vidare

Att åldras vackert men ändå lyckas vara relevant är ett uppgift så svår som någon annan, men JJ Cale kan vara den som gör det bäst av alla.

"I remember when I made my first album [1972's Naturally], I was 32 or 33-years-old and I thought I was way too old then," skrattar Cale. "When I see myself doing this at 70, I go, 'what am I doing, I should be layin' down in a hammock.'"

För somliga är musik en hobby, eller om de är lyckligt lottade ett yrke eller en passion; för JJ Cale finns inte ens något val - musik är allt han någonsin vetat. Hans livsstil. Född John Weldon Cale i Oklahoma City har gitarristen, sångaren, låtskrivaren, multiinstrumentalisten, producenten och teknikern sysslat med detta i över femtio år och den 11 mars 2009 släpps Roll On, JJs sextonde album.

Roll On är Cales första soloalbum sedan 2004 års To Tulsa and Back och består av 12 nya sånger, inkluderat den hittills outgivna titellåten som spelats in med Eric Clapton - en fortsättning på den makalösa framgång de två hade tillsammans med 2006 års The Road to Escondido, som även renderade Cale hans första Grammy®.

För att ytterligare spä på den förväntan ett besked om en ny Cale-platta alltid röner är Roll On speciell på det sätt att den faktiskt bryter ny mark. Delar av albumet låter som klassisk Cale och kunde släppts för 30 år sedan, medan han i andra delar färdas i helt nya, okända riktningar. Banjoplockandet och jorddoften i "Strange Days" tillsammans med ljudet av pedal steel i "Leaving In The Morning" låter som om de kunde kommit till under Naturallys sessioner, medan den krispiga gitarren i "Where The Sun Don't Shine" är direkt besläktad med "Cocaine" och den nästan etniska funken i "Fonda-Lina" kunde vara "Travelin' Light's" sofistikerade kusin från Troubadour (1976).

Vad som är verkligt remarkabelt och ofta förbisett vad gäller Cale är att han ofta gör allt helt på egen hand. Några av sångerna, speciellt de gjorda i Tulsa, inbegriper Cales långtida vänner som backar upp honom, men på majoriteten av albumet är det bara JJ som "leker med elektriska prylar". Den nya cd:n innehåller Cale spelandes gitarrer, pedal steel, bas, trummor, keyboards, sjungandes lead, kör, läggandes stämmor till sig själv och därefter producerar han och mixar ihop allting

Trummaskinerna, syntharna, de hemstöpta albumen, enmansbandet - allt detta bidrar till Cales utsökta, sofistikerade, hammock-på-verandan-stil. Det finns en trolsk stämning i hans "Tulsa Sound"; boogierytmisk gitarr över lågmäld, hypnotisk sång med förtäckta influenser från blues, country, rockabilly och jazz.

Gitarrist, låtskrivare, sångare, tekniker, legend, ikon - kalla honom vad du vill, men Eric Clapton kallar honom "mästare" och det var Clapton som kickstartade Cales karriär och kan ha räddat honom från att verka i skuggorna. När Clapton fann Cales "After Midnight" 1970, en sång Cale gjort redan i mitten av 60-talet, ändrades allting.

"I had already given up on the business part of the record business and had moved back to Tulsa and had gotten me a job playing with some friends of mine," minns Cale. "When Eric cut that song it opened up a bunch of doors and I drove over to Nashville and that's when Naturally was done."

Samtidigt som han smyger in ibland att detta skulle kunna vara hans sista CD är Cale precis lika snabb att nämna den växande lusten att ge sig ut på vägarna och spela live för sina äkta fans, och om inspirationen skulle infinna sig, göra ett album till. Det finns inga regler, Cale följer helt enkelt bara med, och vid 70 gör han det fortfarande - och gör det bra. Han skriver sånger, spelar gitarr, producerar, fibblar med teknik, tar sönder instrument och släpper album. JJ Cale förändras inte - han är ett äkta amerikanskt original. Och som albumet säger, han tänker bara fortsätta Roll On.