Veckans krönika: Felix Ockborn om att lägga mer tid på att lyssna

För en månad sedan hade jag privilegiet att få besöka norra Pakistan för att göra en analys av hållbarhetsrisker i leverantörskedjan för ett svenskt företag. Jag fick besöka små produktionsenheter och även vara hemma hos människor och höra dem beskriva sin situation och sina behov. 

Många av dem jag pratade med var Afghanska flyktingar där en av ytterst få möjligheter till inkomst, och därmed möjlighet att kunna ge sina barn utbildning, kom genom arbetet leverantörerna erbjöd. Uppdraget var dels att analysera sociala och miljömässiga risker. Men det var lika mycket att undersöka möjligheterna för företaget att bidra till en positiv utveckling. Och det var det som verkligen fick mig inspirerad.

Jag har jobbat med hållbarhetsfrågor inom textilindustrin i åtta år. Jag har bott i Kina och arbetat med att utveckla program för att implementera krav som beskrivs i policydokument som uppförandekoder. De första uppförandekoderna togs fram inom textilindustrin på 90-talet togs som verktyg för att börja ta tag i arbetsmiljöproblem i leverantörskedjan. Många företag har sedan dess kunnat bidra till att det blivit bättre på arbetsplatserna. Detta har skett genom revisioner på fabrikerna och att man på olika sätt motiverar leverantörer att implementera förbättringar.

Dessvärre finns det väldigt många företag som knappt påbörjat att faktiskt implementera sin uppförandekod, men de har klarat sig från kritik genom att visa att de har en kod enligt konstens alla regler som de kräver att alla leverantörer skriver under, samt att de köper revisioner från externa företag som visar att situationen är ok. En konsekvens av uppförandekoder är att ”revisionsbusinessen” vuxit till en mångmiljonindustri. Det görs tusentals av revisioner på fabriker runt om i världen som många gånger inte kommer i närheten av att dokumentera den faktiska situationen.

Det var detta jag kom att tänka på när jag satt och drack te med flyktingarna i Pakistan. Företag borde lägga mindre tid och pengar på att köpa revisioner utifrån långa kravlistor i sin kod. Jag är övertygad om att de skulle kunna bidra till mer positiv förändring om de istället la tid på att lyssna och ta reda på leverantörernas och arbetarnas behov. Och sen lägga resurser på att bjuda in leverantörerna att delta i projekt som utformats utifrån vad man gemensamt identifierat som fokusområden. Dessa projekt bör drivas av lokala samarbetspartners och helst tillsammans med andra företag med direkt eller indirekt verksamhet i samma område, för de stora utmaningarna som låga löner och vattenbrist, är systemfrågor som man inte kan påverka i så stor grad ensam. Detta är en lärdom som många företag har tagit till sig efter 15 år med revisioner och många program genomförs nu för att skapa lokal dialog och samverkan för att ge människor möjlighet att förhandla om sin egen lön och gemensamt förvalta vattenresurser. Det är självklart viktigt att mäta utveckling och det görs bäst genom deltagarnas egna self-assessments och ett fåtal riktade revisioner för verifikation.

Det företagen däremot ska göra själva är att bestämma sig för att de är villiga att investera i sin leverantörskedja. Jag menar att man kan motivera att producera i låglöneländer för att man genom arbetstillfällen bidrar till ekonomisk utveckling OM man samtidigt engagerar sig lokalt för att säkerställa att den utvecklingen faktiskt kommer arbetarna till gagn. Det är också det bästa sättet att på lång sikt minska sina risker. Detta måste vara förankrat i högsta ledningen; att företagets värde ökar genom att man på detta sätt kan uppvisa positiv utveckling och lägre risk i sin leverantörskedja. Företagen måste också se till att inköpsfunktionen skickar samma budskap till leverantörerna och inte underminerar utvecklingen genom sättet de förhandlar om priser och ledtider.

Lästips: ”Management in Complex Environments”, Näringlivets Internationella Råd (NIR) http://www.nir.se/publikationer/

Felix Ockborn, hållbarhetsrådgivare på Sustema