En svensk tiger inte längre!

På tisdagkvällen under årets Almedalsvecka bjöd Adoptionscentrum in till ståuppföreställning med Marika Carlsson, adopterad från Etiopien och känd från bl a Parlamentet och Kvällsöppet. Marika roade publiken som kommit till en av Visbys lummigaste trädgårdar med att dissekera vad som är svenskt och inte, hur man blir bemött i Sverige som svart - och som adopterad.
Det är ingen slump att Adoptionscentrum detta år väljer att ta upp frågor runt rasism och diskriminering. Redan på 80-talet var vi med och engagerade oss i Rör inte min kompis, AC:s dåvarande ordförande var en av talarna när Rör inte min kompis ordnade demonstrationer och möten.
Det finns kanske de som tror att det är "lättare" att vara adopterad och komma från ett annat land, att man då "undantas" från rasistiska kommentarer och diskriminering. Att fördelarna med att kunna tala svenska som alla andra och ha ett starkt stöd i sin svenska adoptivfamilj med trygga och stabila föräldrar, väl etablerade i det svenska samhället. Och visst är detta något som ger avsevärda fördelar och försprång framför de som kommer på annat sätt till Sverige, som har en mycket längre startsträcka för att komma in i gemenskapen och lära sig kulturkoderna.
Även om adopterade har ett visst försprång, så ska ingen tro att de ínte utsätts för rasism och diskriminering - många adopterade kan vittna om detta. De som är förblindade av hat och främlingsrädsla, de väntar inte och lyssnar om någon kan tala bra svenska, eller frågar efter medborgarskap.
Rasismen bryr sig nämligen inte, inte när det kommer till kritan. Rasismen handlar om en blind tro på att det faktiskt finns rasskillnader mellan människor, att hudfärgen påverkar egenskaperna och att man kan värdera människor efter nyansen på huden. I vissa fall har denna typ av rasism fått nya förpackningar och man formulerar sig inte längre på samma sätt - annan hudfärg kan kanske accepteras om man på andra sätt anpassar sig och blir som alla andra svenskar.
Men hur är nu alla andra svenskar? Är de likadana? Vill vi att de ska vara likadana? Var går gränsen? Problemet med att sortera människor i fack och fastställa normer, är att det får märkliga konsekvenser. Vi har en normalsvensk. Får han tala dialekt? Ha rött hår? Bruna ögon? Är det svenskt? Hur mycket får folkdräkten avvika? Får man sjunga svenska folkvisor med t ex rysk melodi, är det ok? Var ska man dra gränsen?
Det verkar enklare att bejaka mångfalden, och försöka släppa rädslan för det som är främmande. Varför är det exotiskt att titta på folkdanser när man besöker ett främmande land, men provocerande och farligt att barnen får lära sig dessa i skolan hemma där man bor?
Adoptionscentrum anordnade ståuppföreställningen med Marika Carlsson för att med humor och satir belysa dessa frågor, och vi kommer att fortsätta att arbeta mot diskriminering och rasism i vårt kommande arbete.
Det är viktigt att alla goda krafter markerar att vi vill bevara Sverige mänskligt och att alla människor är lika mycket värda.

Inga Näslund
kommunikationsstrateg på Adoptionscentrum, redaktör för tidningen Att adoptera