Ingen ångervecka vid adoption!

Fallet med Sara, som adopterades från Gambia till en släkting i Sverige, och sedan skickades tillbaka upprör på många sätt. Det är inte lätt att byta liv och land vid elva års ålder, men det måste vara ännu svårare att efter att ha fått en familj och ett nytt liv, alla övergivna barns dröm, berövas den igen.

Begreppet adoption innebär att man tar till sig ett barn som sitt eget, med allt vad det innebär av rättigheter och skyldigheter. Man har också ett extra stort ansvar som adoptivförälder att sätta sig in i de speciella erfarenheter som ett adoptivbarn har, och som gör att det har ett särskilt behov av trygghet. Alla svenska familjer som adopterar genomgår numera innan socialtjänstens medgivandeutredning också en föräldrautbildning för adoptivföräldrar, som är menad att förklara de här sakerna för familjen som ska adoptera. I fallet Sara har detta tydligen inte haft någon inverkan, för hon har blivit sviken av sin nya familj.

Visst kan det hända saker i familjen efter adoptionen, som gör att situationen blir annorlunda än det var tänkt. Särskilt vid en adoption av ett äldre barn, kanske man alltför sent inser att man inte klarar av uppgiften. Då finns det ingen ångervecka, ett barn är inte en vara som man beställt och sedan kan skicka tillbaka - man får ta sitt ansvar som vuxen och förälder och försöka hitta bra lösningar. I Sverige har kommunerna ett särskilt ansvar vid adoption att se till så att adoptivfamiljen får stöd och uppföljning efter adoptionen. Kanske kan man hitta lösningar så att barnet kan stanna i familjen, kanske behöver man tillfälligt eller permanent hitta en ny familj - men att skicka tillbaks barnet till en otrygg tillvaro i det gamla landet är inte ett alternativ.

I Saras fall har adoptionen skett som en enskild släktadoption, dvs familjen har fått medgivande från kommunen som lämpliga adoptivföräldrar, och sedan själva skött adoptionen från Gambia med tillstånd från MIA, Myndigheten för Internationella adoptioner. Ingen adoptionsorganisation har varit inblandad.

Utredningen Modernare adoptionsregler föreslår för övrigt att kommunerna vid släktadoptioner ska göra hela bedömningen av om familjen kan klara av att genomföra adoptionen på egen hand, bedöma de kontakter familjen presenterar etc - något som Adoptionscentrum inte tycker är bra. Den bedömningen bör ligga kvar på Adoptionsmyndigheten, som har större möjligheter att göra en sådan bedömning på ett kompetent sätt.

Nu befinner sig Sara i limbo, en liten svensk medborgare utan juridiska band till landet där hon vistas, och vill inget hellre än att komma hem till Sverige för att fortsätta sin skolgång och det liv som hon har här. Hur skulle myndigheterna reagera om det handlade om ett barn fött och uppvuxet i en familj i Sverige som skickats iväg på detta sätt? Förmodligen skulle man agerat snabbare. Sara är bosatt i sin svenska hemkommun, och de har ansvaret. Svenska myndigheter måste agera nu för att få hem Sara och ge henne en trygg hem-miljö. Det ansvaret har vi tagit på oss, lika mycket som familjen gjorde när man adopterade henne.

Uppenbarligen finns det resurser att flyga hem avvisade personer till alla möjliga länder när så krävs. Då måste det gå att hitta medel för att få hem ett barn som svenska myndigheter har ansvar för och som hör hemma i Sverige. Att föräldrarna svikit sitt ansvar är en sak, men myndigheterna måste leva upp till sin del av ansvaret för henne. Hjälp Sara hem, nu!

Inga Näslund

Kommunikationsstrateg, Adoptionscentrum