Akropolis under antiken 2

Det grekiska fastlandet anfölls två gånger mellan 492 och 479 av perserna, men Aten och Sparta lyckades tillsammans avvärja landinvasionerna. År 490 f.Kr. besegrade grekerna perserna i slaget vid Marathon. För att uttrycka sin tacksamhet till skyddsgudinnan Athena för den stora segern, började atenarna bygga ett tempel av marmor åt henne, men bygget slutfördes aldrig. 

Perserkungen Xerxes invaderade Grekland och brände ned Akropolis. Detta var en mycket ovanlig handling av en persisk kung och enligt sägnen ska han dagen därpå ha beordrat Atens återuppbyggnad. Krigen fortsatte, även om tiden mellan 480 och 323 betecknas som Greklands klassiska tid. Deliska förbundet bildades för att försvara Grekland mot persiska anfall med stadsstaten Aten som den ledande staden i förbundet. Freden med perserna slöts i Kallias år 449 f.Kr. Ett förbund bildades mellan städerna på Peloponnesos med Sparta som ledare. Denna mäktiga statsstad saknade ringmurar, olikt alla andra städer av samma rang. Under hela 400-talet förekom stridigheter mellan dessa förbund, något som utmynnade i de peloponnesiska krigen, då Sparta tvingade Aten till kapitulation. 

Pesten bröt ut i Aten och även Perikles drabbades. Atenarna begravde sina döda i massgravar.  Spartas dominans varade till år 323, vilket räknas som startpunkten för den hellenistiska perioden. Sparta misslyckades med att behålla sin maktposition, eftersom Filip II av Makedonien till slut lyckades lägga alla andra stadsstater under sig.

Under Perikles era (463-429 f. Kr), den så kallade Gyllene tidsåldern, fick Akropolis den struktur vi ser idag. Under hans tid stärktes demokratin. Atens militära och politiska makt över kolonierna Bosporen och Dardanellerna befästes, Atens ekonomiska och politiska inflytande i hela regionen runt Medelhavet ökade och försåg atenarna med stora rikedomar. Perikles styre främjade många kulturella projekt och Aten pryddes med tidlösa konstverk. Med upptäckten och utvecklingen av järnet förbättrades möjligheterna att använda sten i arkitektur och skulptur.

Arkitekterna bakom konstruktionen av Parthenon var Iktinus och Kallikrates och den store konstnären, skulptören Phidias. Han hade redan tidigare skapat ett antal skulpturer till gudinnan Athenas ära; Athena i Pallene, Athena Promachos och Athena Lemnia i brons. Dessutom hade han skapat bronsbyster av berömda krigshjältar och framför allt den tolv meter höga elfenbensstatyn med Zeus sittande på sin tron i Olympiatemplet. Det största av Phidias alla monument på Akropolis var det doriska templet med de 92 metoperna i strikt geometrisk form.  Monumentet visar kampen mellan kentaurer och lapither, scener från det trojanska kriget, atenarnas krig mot Amasonerna och de olympiska gudarnas kamp mot giganterna.  Metoperna är placerade mellan triglyferna och består av fyrkantiga plattor som kan vara släta eller rikt dekorerade med ornament eller reliefer.

Parthenon är uppfört enligt ett eget arkitektoniskt system som skiljer sig ifrån Akropolis övriga byggnader. Det är inte det enda antika templet med stora finesser, men det anses vara det vackraste. Det finns matematiska och strukturella egenheter som gör att byggnaden ser så perfekt ut. Den mellersta delen vid marknivån är högre än den på sidorna. Kolonnerna står inte exakt vertikalt utan alla lutar en aning inåt.  I byggnaden, som står på åtta pelare och består av 16. 500 delar, finns det nästan inte en enda helt lodrät eller vågrät linje, utan små förskjutningar och böjningar syns i varje kolonn och parti. Atenarna hade upptäckt att om man betraktade en byggnad på avstånd blev intrycket att linjerna inte var raka, trots att de i verkligheten var så, och för att kompensera denna synvilla gjorde man välvda konturer på tak och kolonner.

Frisen på Parthenon är en meter hög och 160 meter lång och föreställer den panathenska processionen med 378 mänskliga figurer; präster, adelsmän, musiker, ryttare, män, kvinnor, gamla gudar och ett otal djur. Varje figur har sitt eget speciella ansiktsuttryck som speglar olika sinnestämningar som allvar, lugn, ilska och stolthet. Även hästarna och de andra 220 djuren är individer. De två fundamenten och de skulpterade dekorationerna består av totalt mer än 50 figurer med motiv tagna ur mytologin om gudinnan Athena. För att inte förolämpa gudarna krävdes att konstverken var skapade med yttersta perfektion och i de tänkbart vackraste färgerna mot en blå fond. På Akropolismuseet, där fotografering är förbjuden, visas den bevarade Parthenonfrisen och även den marmorsten, ur vilken Lord Elgin lät bryta den så kallade ”Elginfrisen”.

Det sägs att Perikles anställde arbetslösa atenare som arbetare och att det var tack vare detta initiativ som varje man i Aten hade mat på bordet. Parthenon stod klart 438 f Kr och är idag en ikon i det klassiska Grekland. Dess funktion var troligtvis att förvara Atens statskassa och den enorma kultstatyn av Atens skyddsgudinna Athena.

Fortsättning följer...

©Lilian O. Montmar, författare

Vi ses  på Bokmässan i Göteborg i Alertas monter D05:12, där jag berättar om mina dokumentärromaner kl. 10.00 och kl. 14.00 varje dag!

(Välkommen också att lyssna  till Ulrika Kärnborgs intervju om Maria Magdalena Mathsdotter i programmet "En bok - en författare"  i Kunskapskanalen 

http://www.ur.se/Produkter/174398-En-bok-en-forfattare-Maria-Magdalena-Mathsdotter?product_type=programtv&q=samer

Recensioner av Montmars tio dokumentärromaner finns på hemsidan: http://home.swipnet.se/Alerta

Alla dokumentärromaner finns tillgängliga i din bokhandel, på Bokrondellen, Adlibris, Bokus, Bokia och inspelade att ladda ned som e-bok eller mp3 på ditt närmaste bibliotek)

Mina 10 dokumentärromaner:

1. Maria Magdalena Mathsdotter
2. Kolonisterna på hjortronmyrarna
3. Kärlek, vänskap och rock n’roll
4. Liebe Freundschaft und Rock n’roll
5. Min vän från Metaponto
6. Mein Freund aus Metaponto
7. Dimma över Albysjön
8. TRILOGIN OM:
9. Hedersmannen 
10. Födda i våldets tecken
11. Solnedgången kan ingen ta ifrån mig