Berättelser från en skola med många olika kulturyttringar

Hej mamma och pappa!

Tack för att jag fick åka tillbaka till Alby! Alla mina kompisar kommer och dunkar mej i ryggen och är jätteglada för att jag är tillbaka. Farmor tog emot mej med öppna famnen och jag vet inte vem som är gladast, hon eller jag. Jag berättade för henne om hur hemskt det var i skolan i Malmö. Skånska är en dialekt som jag inte begriper, fastän den är svensk den också förstås!

Vi har fått många nya lärare och klasskompisar. Det är synd på ett sätt, för dom nya lärarna känner inte mej. Vi är i trettio i klassen, när alla är där. Kompisarna frågar mej hur det var att gå i Malmöskolan och jag skäms för att medge att jag blev mobbad, så jag försöker att inte berätta så mycket. Annars tror dom väl också att jag är kass.

I vår klass har vi en tjej som nästan inte kan någon svenska alls. Hon går på specialundervisning. Det finns många tjejer och killar som kommer från utlandet. På rasterna sitter killarna i kafeterian och spelar kort. Vi svenskar är mest för oss själva. Invandrarkillarna vill verka macho och spanar in dom fräscha svenska tjejerna. Invandrartjejerna har huvuddukar och långa klänningar och blir avundsjuka på oss och tror att vi vill ta deras killar ifrån dom. Min bästa kompis Sussi sa att det blev bråk på luciadagen förra året. Vårt luciatåg kunde inte sjunga färdigt Luciasångerna, för invandrartjejerna började bråka. Dom ville kanske ha ett eget luciatåg så att deras killar skulle se bara dom! Sussi tycker, att invandrarna kan åka hem till sina länder och lämna oss svenskar ifred. Och det verkar ju schysst, för vi har inte bett dom komma hit med sina konstiga vanor.

Jag får hjälp med matten och fysiken men jag måste nog plugga extra i sommar för att komma ifatt. Läraren har lovat mej att jag ska få stödlektioner på torsdagarna. Jag har redan fått en lektion i matte, men då fick jag sitta med Farida, invandrartjejen i vår klass, och några tuffa invandrarkillar från parallell­klassen. Stödläraren talade så där urtrist sakta. Jag kan ju redan svenska! Jag bad läraren efteråt att få vara ensam på stödlektionerna, men hon sa, att skolan inte har råd att undervisa bara mej ensam.Snälla pappa, kan inte du ringa till rektorn och fråga om jag inte kan få bättre hjälp?

Jag pratade med farmor om stödundervisningen, men hon skakade bara på huvudet och sa ingenting.  På rasterna brukar vi spela brännboll i idrottshallen. Jag har ju inte spelat brännboll på så länge nu och har nästan glömt bort, hur fort man måste springa för att inte bli bränd. Farida och hennes kompisar står ofta och tittar på, när vi spelar. Dom snackar så det låter ungefär som igpdmitat, krmaktrkt, plwrpta, och vem förstår sånt? Inte jag i alla fall. I sina fåniga långa klänningar kan dom i alla fall inte springa. Jag blev bränd efter fem minuter i dag, så jag kom att stå bredvid dom utländska tjejerna och dom frågade varför jag inte var med och spelade längre. Dom pekade på mina ben och undrade om jag hade gjort mej illa. Jag försökte förklara, att jag inte hade sprungit tillräckligt fort, innan bollen blev inkastad, så att jag var ”ute”. Det tyckte dom lät roligt, för vi var ju inne i idrottshallen.

På engelskan skulle vi sitta i par och läsa och Farida kom direkt och satte sej hos mej, så platsen bredvid mej var upptagen när Sussi kom dit. Sussi gjorde en rolig grimas bakom Faridas rygg, men som tur var såg inte Farida det. Vi läste en dialog som handlade om en tjej och en kille som skulle dejta.  Farida lät som en riktig amerikanska. Sen skulle vi bokstavera våra namn på engelska och jag blev osäker, men Farida gjorde det lätt som en plätt. Tänk att jag inte ens kom ihåg alfabetet! Faridas försökte dölja att hon log.

När det ringde ut ryckte Sussi mej i ärmen och ville att vi skulle springa till matsalen. I kön ville Sussi veta hur engelskan hade varit. Hon undrade om Farida behövde mycket hjälp. Jag kände på mej vad hon ville att jag skulle svara så jag ljög och sa att Farida läste långsamt.

Farmor väntade som vanligt på mej efter skolan och vi åt mellis. Hon har alltid tid att lyssna.  Jag berättade för henne att jag har så dåligt samvete för att jag gärna vill hålla med Sussi när hon säger något dumt om Farida. Det är ju orättvist för Farida har aldrig gjort mej något illa. Farmor tror, att jag är rädd för ensamspöket. Hon säger att för att må bra måste man tycka om och vara sams med sej själv.

Jag vet att ni inte har ont om tid, men ni kan väl försöka skriva snart ändå? Kram från Jenny" Fortsättning följer... 

Avsnitt ur "Dimma över Albysjön" (finns även som e-bok och mp3)

Lilian O. Montmar 

Adjunkt och författare

Hemsida: http://home.swipnet.se/Alerta