Bröderna Grimm och det tyska skriftspråket

Bröderna Grimm var ju i första hand lingvister. Det fanns och finns många olika dialekter i det tyska språket och genom att samla in sagorna och bearbeta dem, lade bröderna grunden för germanistiken det vill säga forskningen inom tysk forntidsvetenskap, språkvetenskap och litteraturvetenskap.

Så här börjar Wilhelm och Jakob Grimms tyska ordbok, som inte liknar någon annan jag sett:

”Ah , der edelste, ursprünglichste aller laute, aus brust und kehle voll erschallend, den das kind zuerst und am leichtesten hervor bringen lernt, den mit recht die alphabete der meisten sprachen an ihre spitze stellen...“ ( http://woerterbuchnetz.de/DWB/ )

Bröderna Grimms tyska ordbok kan jämföras med Svenska Akademins Ordbok.  Den svenska ordboken påbörjades i slutet av 1700-talet och det första bandet publicerades år 1898. I juni 2011 hade akademien kommit till ordet "upphäva". Man räknar nu med att det sista bandet ska gå i tryck år 2017.

I en lägesrapport (Bericht über das Deutsche Wörterbuch)  inför ett auditorium av språkvetare, beklagar sig Wilhelm Grimm över att ett verk av det slag som han och brodern påbörjade 1838  kräver oerhört långa och mödosamma förberedelser. Han antyder att ”man inte ska förvänta sig att utgivningen av ordboken kommer att  ske inom en alltför nära framtid”. Visserligen har man fått hjälp och bistånd från folk från hela det tysktalande området, men han ber ändå om tålamod, vet ännu inte om han själv och brodern Jakob kommer att vara vuxna det enorma arbete som ligger framför dem. Ordboken beräknas omfatta tre hundra år av språkutveckling från Luther över Wieland, Herder, Schiller och Lessing till Goethe. Grimm anser att den sistnämnde genom sitt författarskap har räddat och återupprättat det tyska språket efter det trettioåriga krigets förfall.

Ordboken kom till slut att omfatta 33 band som slutfördes år 1961, ett arbete vilket i någon mån kan jämföras med SAOB, Svenska Akademins ordbok.  Han fortsätter sitt anförande och utbrister enligt uppteckningen: ”Om en fransman är osäker på ett begrepp; om han inte vet om ordet tillhör skriftspråket eller vardagligt tal, går han till sin ”lagbok”, d.v.s. Franska Akademins ordbok. När han konsulterat denna kan han vara säker på att han både har stavat rätt och använt ordet i korrekt betydelse. Så är det inte med det tyska språket, menar han.

 ”Vårt skriftspråk har inga lagar. Det finns inga riktlinjer för vad som är korrekt tyska. Vårt språk renar sig självt, förnyar sig och suger näring ur den jord i vilka språkrötterna fäster. Språket lever, talas och skrivs beroende av dialekt. Alla dialekter har sina fördelar. Tänk hur glatt och vitsigt en sydtysk pratar! Jämför den talföre och omständlige saxarens ordsvall med schweizarens strupljud och naiva ordval! Vårt skriftspråk svävar över mångfalden, det suger näring ur dialekterna, som långsamt återverkar på detsamma.” I nästa mening inskränker han: ”Men 1200-talsdiktaren vill att hans dikter ska kunna förstås av alla tyska folkstammar och därför måste skriftspråket vara tyskans gemensamma nämnare.” Fortsättning följer...

Lilian O. Montmar

hemsida: http://home.swipnet.se/Alerta