Ett möte med den grekiska historien och vardagen av idag Del 5

Den 21 maj 1941 inleddes ”Operation Merkur”, som den tyska invasionen av Kreta kallades. Efter en vecka hade tyskarna övertaget och ockupationen dröjde fram till 1945. Under hela ockupationen förekom kretensiska motståndsaktioner och tyskarna hämnades genom att bränna ner hela byar.

När mitt minne nuddar vid tanken på tyskarna, bestämmer jag mig för att ta hyrbilen och bege mig upp i bergen till byn Gerakari. Jag rafsar ihop mina badprylar och kör upp på den numera asfalterade, men fortfarande kurviga vägen mot Spili. Jag överraskas av den turistinvasion som förvandlat byarna på vägen till rena försäljningsställen för kretensiska souvenirer. Väl uppe i Gerakari letar jag mig fram till minnesmonumentet och söker bland de fyrtiotal namnen efter min svärmors flicknamn. I den här byn sköts alla män över femton år till döds av tyskarna. Kvinnorna och barnen evakuerades till byskolan.  Jag fortsätter min färd ett par kilometer längre upp, är nyfiken på hur det numera står till i svärfars bergsby Ano Meros. Dit det för trettio år sedan bara ledde åsnestigar att rida på, finns det idag en fin asfaltväg. Några åldriga släktingar finns också kvar i livet. De har aldrig lämnat sin by, sitter kvar på sina stolar, spelar sina brädspel samtidigt som de blossar på sina cigaretter, precis som jag lämnade dem för ett halvt liv sedan.

Jag återvänder till Rethymnon och tänker på hur allt har förändrats. Den nya invasionen står turisterna för. Staden myllrar av hotell, serveringar och souvenirbutiker. Stranden är ockuperad av turisthotellens solparasoller och solstolar, en speciell färg för varje hotell. Invånarna själva blir bortkörda av hotellägarna och har bara en liten strandremsa kvar att vistas på.

Utmed hela promenadstråket invid havet har restaurangägarna satt upp vita tält över bord och mjuka sittsoffor. Man slåss om varenda turist. Vill jag bara ta mig en kopp kaffe är jag nu förtiden inte välkommen att sätta mig ned. Som turist förväntas jag konsumera. En ung grek ser på medan jag avvisas, skyndar fram till mig och ursäktar sig för sin landsmans bryskhet. ”Vi är inte så där allihop”, bedyrar han. Och jag förstår. Kreta har inte någon konkurrenskraftig industri att stödja sig emot. De få unga som har stannat kvar är beroende av turismen.

En affärskvinna som jag diskuterade finanskrisen med, undrade hur det övriga Europa ser på grekerna och det som hänt i Grekland. Hon förbannade de styrandes nepotism, korruption och girighet som satt vanliga arbetande människor i en oerhörd knipa. Hon hade också sitt svar, sin lösning klar för sig: ”Vi unga måste återvända till våra byar och leva på vad jorden kan ge oss: Oliver, fårost, grönsaker och kött.” Jag betraktar hennes moderna klädsel, hennes rödmålade, långa naglar, hennes högklackade skor. Hon ler mot mig. En modern kvinna i sina bästa år.

Då går mina tankar till åldringarna uppe i byarna. Vem skulle idag nöja sig med att leva som de gör?

 Lilian O. Montmar

 Hemsida: http://home.swipnet.se/Alerta