Dokumentärroman om ett heroiskt projekt på hjortronmyrarna

Svettigt slit vid myrarna

Åren 1880-1915 emigrerade var femte svensk. Ungdomens landsflykt, den utbredda fattigdomen, missnöjet hos de arbetslösa oroade makthavarna. Idén om ”inre kolonisering” dök upp. Riksdagen beslutade att inventera kronoparkerna, främst i de glesbebodda delarna av Norrland. Planen var att erbjuda skötsamma familjer söderifrån att arrendera mark i dessa ofta väglösa trakter, ge lån och vissa bidrag för nyodling, husbyggen och kreatursinköp, mot att dessa krontorpare och kolonister
blev tillgängliga som arbetskraft i de stora kronskogarna.

I dokumentärromanen "Kolonisterna på hjortronmyrarna" berättar Lilian O. Montmar om hur det gick till när en grupp arbetare från Eskilstuna som tröttnat på halvsvält och nödhjälpsarbete kom upp till Vilhelmina i Västerbotten mitt i vintern 1920, tunnklädda och med lågskor. De fick varsin utstakad jordlott i ett då snötäckt område två mil bort som sedermera blev byn Mötingselberg. De fick börja med att bygga provisoriska kojor i skogen och att fälla träden som skulle bli hus och ladugård.

Det var starka män med framtidstro, men de flesta var fabriksarbetare och hade aldrig rest hus, dikat ut myrar eller bedrivit skogs- och jordbruk. De flesta, tretton av de ursprungliga sexton, gav upp efter några få år av omänskligt slit. Folk från trakten, vana vid myggplågan, svinkylan och de korta somrarna, tog i vissa fall över.

Lilian 0. Montmars släktingar, Per-Albin Andersson och hans fru Ester hade varit jordbrukare och klarade sig bättre, mycket tack vare de sex halvvuxna barnens arbetsinsats.

Det var Per-Albins efterlämnade papper i en låda på vinden i huset i Mötingselberg — det enda som nu står kvar i byn — som fick Lilian 0. Montmar att börja samla material om Lapplandskolonisterna. Även om boken inte är så litterärt elegant är de här människornas öden, deras hårda villkor, händighet och envisa vardagskamp, fångade med inlevelse och detaljrikedom. Montmar har grävt fram forskning om koloniströrelsens historia och intervjuat dem av Per-Albins barn som ännu lever. Hon citerar kritiska röster i tidens dagspress om “misslyckande” och “cyniska experiment med skattemedel" men också Mosskulturföreningens milda optimism beträffande myrodlingens framtid.

För den som har stått och undrat över de överväxta spåren av en husgrund, ett förvildat rabarberstånd och några rostiga spisringar vid ett vägslut någonstans i Norrlands avfolkade inland, finns här en del brokiga och gripande svar.

Pia Bergström, Aftonbladet , 6 juli 2010