Eskilstunakolonisternas strävsamma liv i myrmarkerna har nått vägs ände

I dagspressen kritiserades kolonisternas romantiska drömmar om vildmarkslivet i norr och statens satsningar av skattemedel. Man  ansåg nybyggarna vara drönare. I huvudsak riktade sig kritiken mot uppodlingen av myrarna som betecknades som "ett verkligt missförhållande".

Under mina efterforskningar för min dokumentärroman "Kolonisterna på hjortronmyrarna" hittade jag ett handskrivet manus i en kartong på Nils Anderssons fars, P.A. Anderssons, vind.

Här följer ett postumt svar på en kritisk inlaga i pressen, daterat den 17 februari 1945, 47 år efter upphovsmannens död år 1961:

"Själva grundförutsättningen för att kolonisation över huvudtaget skall kunna ske, är icke blott att det finns tillgång på odlingsbar jord, utan ännu viktigare är, att det finns möjlighet att få den uppodlade jorden i växtkraft. Gödslingsfrågan blir avgörande för om en nybyggare lyckas eller ej.

Då blir frågan: Hur skaffa gödsel i tillräcklig mängd ute i vildmarken? Det har i alla tider gått till så att nybyggaren skaffat sig kor och under sommaren gett sig ut på myrar, översvämningsland vid bäck och i skog för att bärga hö till dessa kor för vinterbehovet. Gödseln från dessa kor har lagts på nyodlingen och på så sätt har den den ena lilla åkerlappen lagts till den andra tills det uppstått större eller mindre kulturbygder.

Denna bild är icke karaktäristisk för Lappland. Min far som var från Gnosjö i Småland talade om att det gick till så i hans barndom. Skillnaden är bara den att vi lever i en annan tid. Vi vill icke finna oss i så ytterligt primitiva levnadsförhållanden och framförallt, vi har icke tid att vänta, ty statistiken säger oss att det med den metoden tar tio år för en man att få ett hektar mark i någorlunda växtkraft. Observera att hela sommaren går åt till att skaffa foder åt djuren. Här har ingenting sagts om konstgödningen som på senare tid fått stor utbredning och som, rätt använd, bör kunna ändra detta. Men konstgödsel på nyodlad fastmark utan naturgödsel lönar sig icke att använda, då fastmarken i regel innehåller för små mängder humus för att konstgödseln skall kunna omvandla jorden till för växterna upptagbara näringsämnen. Jag har själv gjort omfattande försök på min ganska godartade fastmark med fullkomligt negativa resultat; Icke ens övergödsling av vall, där den naturliga gödseln slutar att verka är på något sätt försvarbart ur ekonomisk synpunkt.

För att komma till rätta med den fullkomligt avgörande gödselfrågan och på samma gång slippa den rent av ruinerande myr- och skogsslåttern, som inom de fyra nordligaste länen varje sommar slukar 1,5 millioner dagsverken mot 200.000 dagsverken, om samma mängd hö bärgas från odlad jord, har nyodlingarna kommit till stånd och blivit allt vanligare. Myren ger goda grässkördar med enbart konstgödsel och ger näring åt korna, som i sin tur lämnar näring åt fastmarken. I Mötingselberg fanns år 1924 6 á 7 kor och 2 hästar och då köptes i regel allt hästfoder och det mesta kofodret bärgades i skogen. Sedan myrarna odlas finns f.n. 60 mjölkkor och 11 hästar förutom alla ungdjur. Skogsslåttern och inköp av hö har praktiskt taget upphört, då den odlade marken numera rör sig om 60 ha varav 40 ha myr.

För egen del kan jag icke finna någon annan lösning på gödslingsproblemet än den som myren erbjuder. En lösning vore om bidrag att lägga ut torv på fastmark kunde erhållas, för att på så sätt öka humuslagret i fastmarksjorden. Här kan invändas att så mullfattig fastmarksjord icke bör odlas, men vi får nöja oss med den jord som finns och göra det bästa möjliga av den. Som bevis för det hopplösa i myrodlingen drar författaren fram de mycket omskrivna Eskilstunakolonisterna. Han skriver: "Den mossromantik som gjorde att en del kolonat lades ut på moss- och myrjordarna, ledde till att här skapades jordbruk, som trots åratals övergödsling med konstgödningsmedel inte kunnat få fullvärdig åkerjord".

Under min 40 åriga erfarenhet som jordbrukare i såväl Östergötland, Wästergötland, Sörmland och Westermanland som här i Lappland, har jag icke hört talas om någon lantbrukare som fått fullvärdig åkerjord med konstgödsel, om icke den "fullvärdiga åkerjorden" funnits förut. Vidare säger författaren: "Att denna fantastiska idé blev ett av de grundligaste fiaskon som statliga jordbruksexperiment i detta land någonsin råkat ut för, förefaller inte på något sätt överraskande."

Då jag var en av de där "latoxarna" som först kom hit, kan jag icke undgå att veta en del om denna "fantastiska idé". Först kan jag intyga att samtliga var besjälade av verkligt god vilja att skapa sig ett hem för sig och de sina. Att alla icke lyckades var icke uteslutande deras eget fel. Efter arbetslösheten i Eskilstuna blev arbetslöshetsunderstödet indraget så fort de kom hit. De hade ju arbete. Ja, arbete hade de mer än nog, men ingen inkomst, ty att bygga en stuga om minst 6x10 meter och inreda den, bygga ladugård för 4 kor och häst, lada och foderskulle samt att odla 3 hektar vildmark till åker, allt för 4.500 kr, kan omöjligen ge några inkomster. Vad vi samtliga litade till var den utlovade goda arbetsinkomsten från skoggen under vintern. Men redan andra vintern fanns knappast något arbete i skogarna, då virkespriserna sjönk katastrofalt. Kronan ställde till stor del in sina avverkningar och bolagen hade ju redan sina körare och huggare. Då pressen ideligen idisslade om detta misslyckade experiment, vilket ju fortfarande icke upphört, tyckte alla berörda, att det bästa de kunde göra var att se till att detta "misslyckande" blev totalt. När så industrin i Eskilstuna började komma igång igen, måste man förstå att många tog det säkra före det osäkra och återvände. Min personliga uppfattning är den att de flesta hade klarat sig utmärkt om de bara i rätt tid hade fått en smula hjälp till självhjälp.

Att hela företaget är en glänsande affär för staten istället för ett misslyckande framgår med önskvärd tydlighet av vad jag förut sagt om byns nuvarande tillstånd, för att icke tala om att det nu finns gott om arbetskraft i kronoparken och att skogen genom bebyggelsen fått ett helt annat värde.

Med detta har jag icke velat säga att kritiken är obefogad, långt därifrån. Här fanns exempelvis ingen väg till kronoparken, när vi kom hit. Icke ett dike var grönt. Marken var icke undersökt av jordbrukskunnig. En agronom gick här i två dagar över ett område på 500 har. Kronotorpen kom i regel till på så sätt att torparen själv fick bestämma var han ville bo och då han antingen fick den skog som fanns vid torpet eller fick köpa den för en billig penning, slog han sig ner i den tätaste och högsta granskogen med resultat att han fick den bästa fastmarksjord som fanns i närheten, ty granen växer på ganska god jord. Men fodret till sina djur fick han hämta från myrar och sumpmarker tills han i sinom tid också fick myrskiften utstakade till sitt torp. Lapplandsmyrarna kommer att bli till största välsignelse för land och folk allteftersom de tas i anspråk. De är nämligen väldiga homusreservoarer." Per Albin Andersson

Idag återstår av allt arbete som nybyggarna  lade ner under femtio års tid endast några grundmurar och  skorstensrester. Förutom familjen Anderssons hus med en nybyggd gård intill är allt utsuddat som om det aldrig existerat.Plogningen mellan närmaste by och Mötingselberg upphör fr.o.m nästa vinter. Även underhållet av vägen upphör.

Nu har naturen tagit til sig även den siste kolonisten, Nils Andersson, som vi begraver i morgon fredag i Vilhelmina kyrka. Ett strävsamt liv har gått till ända.

Lilian O. Montmar