Finns det något som kan trösta Larissa?

Jag kan inte motstå frestelsen att dela med mig av ett samtal som jag satt och tjuvlyssnade till på tåget mellan Stockholm och Sundsvall. En liten flicka i elvaårsåldern satt och stirrade ut genom tågfönstret med förgråtna ögon. Den äldre damen bredvid henne lade omsorgsfullt ihop sin dagstidning, medan hon försiktigt betraktade flickan från sidan. Hon harklade sig, tog sats och undrade försiktigt:

–  Men lilla vän gråter du?  Vill du inte berätta för mig varför du är så ledsen?

–  Äsch, det är inget.

–  Men jag ser ju att du gråter.

–  Det är inget.

–  Kan du tala om för mig vad du heter då?

–  Larissa.

–  Är det någon som har varit dum emot dig, Larissa?

–  Ja.

–  Vem då?

–  Alla!

–  Men alla kan väl inte ha varit dumma mot dig? Vill du inte berätta vad det är som har hänt?

Efter en god stund bestämmer sig flickan för att berätta:

–  Jag kommer från Ukraina. Och de som bor i Ukraina tycker inte om svarta människor. Och här är det ingen som tycker om mig heller.

–  Har du bott här länge?

–  I fem år. De tycker inte om svartingar i Ukraina. På spårvagnen sa en rysk tant till mig ”Ställ dig upp, negerunge!” så jag var tvungen att sätta mig någon annanstans. Min pappa hämtade mig därifrån och sedan bodde jag lite hos honom i Sudan, men min mamma och mina småsystrar stannade kvar i Ukraina. Men sen fick de komma hit de också.

–  Har du många vänner i skolan och hemma?

–  Inte i huset, men i skolan har jag många kompisar. Det är jättedåligt hemma för det finns så många barn där och det är bara jag och mina syskon som är bruna. Det är bara tjejerna från Afghanistan som jag är vän med, alla andra mobbar och slår oss. Jag blir jättearg och vill slå tillbaka hårt, hårt.  Jag hatar dem!

–  Varifrån kommer dina vänner i skolan då?

–  Några kommer från Turkiet och från Polen också.

–  Din mamma kommer från Ukraina och din pappa från Sudan och nu är du här. Känner du dig hemma här eller vill du bo någon annanstans?

–  Jag vill bo någon annanstans.

–  Var då?

–  Usch, jag tycker inte om att vara här, för här är det så många vita människor. Jag vill till någonstans, där det är normalt. 

–  Någonstans där du har bott tidigare, eller helst någon annanstans?

–  Någon annanstans.

–  Tror du att folk vill att du inte ska stanna kvar här?

–  Nej.

–  Det är bra. Men vilka är det som är dumma emot dig då?

–  Det är barn, vuxna och gamla människor.

–  Vad gör de med dig?

–  De totar ihop sig och är elaka, de vill slå till mig och skrattar åt mig för att jag är färgad.

–  Vad gör du då?

–  Ibland säger jag något, ibland säger jag ingenting. Ibland skriker jag åt dem och slår tillbaka.

–  Tror du att det som de skriker åt dig är sant?

Jag märker hur Larissa tvekar innan hon svarar:

–  Lite grand. Ibland blir jag osäker.

–  Vem tröstar dig då?

–  Mina kompisar och min lärare.

–  När någon är oschysst mot dig, men inte direkt säger att det är för din hudfärg skull, tror du då ändå att den personen är elak för att du är färgad?

–  Ja.

–  Är du rädd för att bli mobbad om du är ute?

–  Ja, det är jag. Till exempel när pappa borstade mitt hår och ville att jag skulle låta det hänga löst över axlarna, när vi skulle gå ut och handla. Då blev jag jätterädd och började gråta och sprang upp på mitt rum. När han hade gått ut, band jag ihop håret igen. Jag vill inte ha det utslaget, för då skrattar alla åt mig och pekar finger åt mitt hår.

–  Tror du att du skulle ha fler vänner om du vore vit?

–  Nej. Men jag tycker inte att jag är fin. Jag vill vara som alla andra här. Jag vill ha blont hår. Jag vill inte ha det här håret. Jag vill ha rakt hår precis som Sara har. Hon har blont hår och blåa ögon – jag har svarta och jag hatar svart! Och jag tycker inte om mitt hår. Det krusar sig så mycket när jag löser upp det. Usch! Jag hatar mitt hår! När jag blir stor ska jag klippa av alltihopa.

–  Jag förstår. I skolan är det svårt att se annorlunda ut. Helt ärligt: Retar du själv dem som är tjocka eller kommer någon annanstans ifrån eller har en annan religion?

–  Nej, det gör jag verkligen inte! Jag är skolans schysstaste tjej!

–  Har någon av dina kompisar retat dig för din hudfärg någon gång?

–  Javisst! Då blev jag jätteledsen. Jag hade aldrig tänkt att någon som är min kompis kan göra så mot mig. En gång var en av mina bästa kompisar med på en fest med några barn härifrån och när de började hetsa mot mig, gjorde hon det också. Då sa hon så att alla andra kunde höra det: ”Du har ingen talan, för du är bara en jävla ful neger!” Gud så ledsen jag blev för vi var ju kompisar.

–  Vad säger dina föräldrar om allt det här?

–  De säger att jag inte ska lyssna och bara gå därifrån.

–  Men vad gör andra, när de ser hur du blir behandlad? Hjälper de dig?

–  Ja, de försvarar mig.

–  Och dina lärare?

–  De också. Ibland går mina kompisar till läraren och hon hjälper mig. Hon har till och med gått till rektorn och klagat.

–  Har ni inte talat om rasism i klassen?

–  Jo. En vecka hade vi ett projekt. Vi pratade om Afrika och om hur afrikanerna har det i det här landet. Vi samlade in pengar för en afrikansk tjej också.

–  Nej, jag menade egentligen inte Afrika, jag undrade om ni talade om rasismen och alla de här elakheterna.

–  Ja, jag kommer ihåg att vi talade om Afrika och om människor i allmänhet på en dubbeltimme.

–  Vad skulle du vilja säga till dem som retar dig?

Larissa funderar länge, innan hon säger:

–  Låt mig vara ifred! Jag vill åka hem igen, för ni gör mig så ledsen. Vet du

vad jag är mest rädd för? Tänk när jag blir stor och inte har mina föräldrar mer för de är döda och jag är alldeles ensam med mina syskon och alla skrattar åt mig och slår mig. Gud vad jag är glad för att jag är liten och har mina föräldrar kvar!

–  Du måste lära dig att tycka om dig själv så att du inte behöver vara så rädd längre.

–  Hur då? Hur skulle jag kunna tycka om mig själv? En tjej i huset sa att jag är ful och det är jag också! Mitt hår är fult, mina ögon och hela min kropp. När jag blir stor och är så här ful får jag ingen man. Men egentligen vill jag inte ha några barn heller för de blir lika fula som jag med det här håret. Då kommer de att bli mobbade de också. Om jag vore vit som min mamma, skulle jag vilja ha barn, men med min hudfärg vill jag inte ha några. Några har redan sagt till mig: ”Larissa, det är bäst att du inte får några bebisar för dina ungar blir lika svarta och fula som du!”

–  Vet du vad som är det värsta, Larissa? De som säger sånt till dig är verkligen onda människor, men om du själv börjar tänka så, är det ännu värre, för det betyder att du tycker att det inte borde finnas sådana människor som du. Och det är det värsta.

–  Varför då?

–  Varför skulle det inte få finnas sådana som du och jag?

Larissa tänker efter länge.

–  Tycker du alltså också som de andra att människor som är svarta inte ska få barn?

Larissa skakar på huvudet.

–  Men varför tänker du på det viset om dig själv då?

–  Därför att de blir så fula, så fula som jag är. Man kommer att skratta åt dem och det vill jag inte.

Kvinnan upprepar det hon redan har sagt om vad som händer om man accepterar rasistiska åsikter och vänder dem mot sig själv.

Larissa suckar:

–  Det där är för svårt. Det kommer jag kanske att förstå när jag blir större...

Lilian O. Montmar hade tjuvlyssnat.

hemsida: http://home.swipnet.se/Alerta