Franska hugenotter berättade sagor för Bröderna Grimm

I år fyller bröderna Grimms första sagosamling tvåhundra år. Volymen Kinder-und Hausmärchen (Barn- och hussagor), som publicerades den 20  december 1812, omfattar 86 tyska sagor, Den andra delen av folksagorna med 70 sagor följde två år senare. Sagosamlingen, som ingår i Unescos världsminne, sammanfattar vår rika europeiska sagotradition. Vem känner inte till Hans och Greta, Rödluvan, Törnrosa, Snövit, Askungen, Rapunzel och Grodkungen?

Mörka skogar, farliga vargar, mordiska styvmödrar, skrämmande gamla häxor, vackra prinsessor, rika prinsar, talade djur; alla ingår de i bröderna Grimms sagovärld.  Konstnärer, psykologer, författare, vetenskapsmän och framförallt Hollywoods drömfabrik hämtar sina uppslag och idéer ur sagornas värld, där vad som helst kan hända. I godnattsagorna berättas om de mest ohyggliga ting, men de stora skenbart oundvikliga olyckorna visar sig ändå alltid sluta lyckligt. Det goda segrar över det onda. Det lilla barnet kan somna tryggt.   

 Men Jakob und Wilhelm Grimm hittade inte på sagorna själva. I början av 1800-talet fanns det ett allmänt intresse för folksagor och år 1806 började de två bröderna resa runt i landet och lät folk berätta historier för att sedan teckna ned dem. De ordnade dem tematiskt, ”tvättade dem”, tillfogade andra skriftliga källor och anpassade dem till ”bönder och barn”.

Bröderna Grimm skrev även ett verk i två delar med titeln Deutsche Sagen som innehöll 585 tyska legender som de publicerade mellan åren 1816 och 1818. Legenderna är nedtecknade i kronologisk ordning efter historiska händelser, men dessa blev inte lika populära som sagorna.

Vilka var då källorna? Många av ”sagoberättarna” var av medelklass eller med aristokratiskt påbrå. Över hälften av Grimms 210 texter sägs bygga på en kvinnlig berättartradition. Dorothea Viehmann, som bröderna Grimm kallade för en ”äkta hessisk bondkvinna”, var i verkligheten änka efter en skräddare från en by i närheten av Kassel.  Familjens förfäder härstammade från franska hugenotter. Dorothea Viehmann lär ha varit den enda som fått ett litet honorar för sina runt fyrtio sagor. En gammal vaktmästare vid namn Johann Friedrich Krause ska ha bytt sina historier mot byxor. Förutom adelsfamiljen von Haxthausen och målaren Philipp Otto Runge ska Marie Hassenpflug, en bildad kvinna som även hon härstammade från de franska hugenotterna, vara en av de många kvinnor som bidragit med berättelser. Det är möjligt att dessa informanter kan ha varit bekant med Charles Perraults berättelser, eftersom vissa av Grimms verk liknar Perraults.

Fortsättning följer...

Lilian O, Montmar

Hemsida: http//:home.swipnet.se/Alerta