Gustav Klimt och die Wiener Secession

Klimtutställningen på  "Konsthistorisches Museum" i Wien består av två delar. En del av utställningen är, förutom allmänt om Gustav Klimts verk, en dokumentation av de i museet befintliga  takmålningarna. Genom att "på egen risk" klättra upp på en byggnadsställning, som har monterats upp i trapphuset  kan besökarna  för första gången på 120 år  betrakta hans,  brodern Ernsts och Franz Matschs takmålningar  på nära håll. 

Tillsammans med brodern Ernst och Franz Matsch bildade Gustav Klimt  ett ”konstnärscompagnie” och utförde utsmyckningsuppdrag i det habsburgska rikets provinser och åren 1886-1888 arbetade trion med takmålningarna i i Konsthistorisches Hofmuseum och Burgtheaters båda trapphallar. Klimt fick även i uppdrag att porträttera publiken på den gamla Burgtheaterns sista föreställning 1888  i 1800-talets borgerliga anda och formspråk. Målningen ”Salongen i gamla Burgtheater” lovprisades av kejsaren och blev viktig för Klimts ställning som konstnär i Wiens societet.

Åren 1898-1899 arbetade Klimt med ett privat uppdrag för industrimannen Nikolaus Dumbas palats på Parkring i Wien, något som gav honom tillfälle att pröva och förverkliga sina idéer om ”allkonstverket” det vill säga den totala psykologiska inverkan på en persons rumsuppfattning, som en inredning skulle kunna åstadkomma.  Hela hus kunde utformas i enlighet med ett enhetskoncept, där varje detalj harmoniserade med helheten och ibland till och med påverkade vilka kläder husets inneboende skulle bära för att passa in i helheten. Denna tanke, detta koncept, kom senare att prägla utformningen av Secessionens utställningar.

Redan i de tidiga monumentala målningarna för Ringstrasse-byggnaderna hade Klimt använt sig av kvinnliga aktstudier med sina systrar som modeller. Hans syfte var att möjliggöra en identifikation med historiska gestalter genom kvinnofigurernas sinnlighet och erotiska utstrålning. Genom att levandegöra antika myter förlänar Klimt erotiken en hemlighetsfull historisk oskuld. Med sina antik-erotiska målningar protesterar han mot det sena 1800-talets skenheliga moral.

Efter tumultartade strider inom Österrikes dominerande konstnärsorganisation grundade Gustav Klimt tillsammans med Otto Wagner, Koloman Moser, Josef Hoffmann och Joseph Maria Olbrich ”Die Wiener Secession” i maj 1897 med planer på en förnyad utställningstradition. Själva benämningen ”Secession” var en protest. Namnet går tillbaka till den romerska ”secessio plebis”, plebsens uttåg ur republiken i protest mot patriciernas vanstyre.  Secessionisternas tidskrift ”Ver Sacrum” (helig vår), som blev rörelsens språkrör, hämtar sin titel från en ritual i antikens Rom, där unga män vigdes åt gudarna i tider av hotande fara.

Klimt blev Wiener Secessionens förste ordförande och strateg och kan i och med detta betraktas som en av den moderna konstens banbrytare.  Med sin konst revolterade han mot fadersgenerationen både konstnärligt och politiskt och tog strid mot föråldrade konstnärliga ideal. Gustav Klimt uttrycker sig sålunda: ”Varken det talade eller det skrivna ordet ligger för mig, särskilt inte när jag ska yttra mig om min egen person eller om mitt arbete (…) Den som vill veta något om mig som konstnär – det enda som är av intresse – bör studera mina bilder uppmärksamt och med deras hjälp försöka utskilja vem jag är och vad jag vill.”

År 1900 kunde secessionisterna registrera många kulturpolitiska vinster. Konsthantverksskolan övertogs i en handvändning. Under direktören Felician von Myrbachs ledning reformerades skolan och Josef Hoffmann, Kolomann Moser och Arthur Strasser anställdes som lärare. I nära samarbete med Wiener Werkstätte kom skolan att bli en grundval för det ”Modernas” genombrott i Wien, som uttryckligen avsade sig alla estetiska bindningar till historiska förebilder. Man ville ha en helt ”ny början”. Begreppet ”modern” avser här en ny estetik som är avpassad efter dess egen tid enligt mottot: ”Åt tiden dess konst. Åt konsten dess frihet.”

Fortsättning följer...

Lilian O. Montmar

hemsida: http://home.swipnet.se/Alerta