"Magnhild" Utdrag ur dokumentärromanen "För inte så länge sedan"

Magnhild föddes år 1900 i Jären på Norges kust och blev det yngsta av arton barn. Modern var dotter till en biskop och fadern präst.

Barnens uppfostran var sträng, men när Magnhild gjort något bus, tog syskonen snabbt på sig skulden om fadern hotade med att den skyldiga skulle få smaka riset.

En av systrarna stal några tioöringar för att kunna köpa lotter. Hon vann en ljuvlig docka med gult silkeshår och klänning av skärt siden, som hon tänkte ge i julklapp till lillasystern. Någon skvallrade för fadern, som kallade till sig flickan. Hade hon stulit pengarna? Hade hon verkligen tänkt ge en stulen docka till sin lillasyster? Han öppnade ugnsluckan och tvingade flickan att själv kasta in dockan i elden och gå till sängs hungrig.

När Magnhild var sexton år bodde hon ensam hos sina föräldrar. Det fanns inte så mycket att göra i byn när alla syskonen hade gett sig av. På kvällarna när huset sov, smög hon sig ut och träffade kamrater, som hon vanligtvis inte fick umgås med. Alla varningar och förmaningar var glömda så snart hon befann sig bortom husknuten.

Så blev hon kär i Martin, grannpojken. De träffades i smyg och när våren kom märkte Magnhild att de månatliga blödningarna uteblivit. Hon frågade sin syster Anna om råd. Anna skvallrade för föräldrarna och Magnhild blev skickad till en läkare som konstaterade att Magnhild var gravid i tredje månaden. När fadern fick veta vem som var far till barnet blev han rasande. Hur hade hon kunnat beblanda sig med en obildad bondlurk?

Föräldrarna satt Magnhild i husarrest medan de ordnade med saker och ting för att undvika skandalen. Till slut blev hon satt på ett fartyg till Danmark. Martin försvann, köpte sig en Amerikabiljett och hördes aldrig mer av.

Hon hamnade hos en barnmorska på Jylland som skötte kontrollen över fallna kvinnor. Där blev hon inlåst och fick bara gå ut i trädgården, som var omgiven av en hög mur. Hon längtade efter Martin och hade ingen människa att anförtro sig åt, nekades skriva brev till någon annan än fadern.

Hon kände hur barnet rörde sig inom henne, var rädd, visste inte när och hur barnet skulle födas. Magnhild hade ingen aning om hur lång en kvinnas graviditet kunde vara, visste inte hur barn kom till världen, märkte bara hur hennes mage växte och växte, trodde att magen snart skulle explodera och att barnet skulle komma ut genom hennes navel.

En dag gick vattnet. Hon satte sig ned på huk i en vrå och lät fostervattnet sila ur sig. Barnmorskan fann henne vettskrämd på golvet och lät henne förstå att tiden nu var inne att föda.

Därefter skickades hon till ett hus för ogifta mödrar i Köpenhamn, där hon skulle bo tillsammans med andra fallna flickor. När hon ammade flickan kände hon en inre ro och upplevde en sällsam lycka.

Så kom den fruktansvärda dagen, då man tog flickan ifrån henne. Som omyndig blev Magnhild inte tillfrågad. Fadern hade bestämt att barnet skulle adopteras bort. Han förklarade att hon inte hade rätt att behålla barnet eftersom hon var ogift och inte kunde försörja flickan.

Till sist tog hon mod till sig och berättade för Mathilde, barnmorskan, om faderns oresonlighet och om hur familjen hade behandlat henne. Barnmorskan kramade om henne och försökte trösta. Gav henne goda råd. Hon skulle nu resa sig ur sitt tillstånd, fundera på vad hon ville göra med sitt liv och göra sina föräldrar stolta.

Man enades om att Magnhild skulle söka till en hushållsskola. Hon lyckades bli antagen och fick en elevplats. Hon diskade och städade, var springflicka åt kockarna, tog upp matbeställningar, bar ut tallrikar till gästerna, gick ned i vikt och blev mager. Hon slutade blöda. Hon slutade drömma om Martin. Hon slutade längta, hon bara arbetade.

Till hushållsskolan kom varje dag en lunchgäst. Magnhild lade märke till honom. Med tiden började de nicka till hälsning när han kom in i matsalen och när han gick därifrån. Efter några veckor började de le och vinka till varandra.

Han hette Christian och kom från Sönderjylland. En dag kom han in med ett blödande sår över ögat. Han strök bort blodet med handen, men Magnhild tyckte att såret måste tvättas och plåstras om och sprang efter en våt servett och torkade blodet från hans panna. Lite generat berättade han att han hade sprungit in i en fönsterbåge. Dagen därpå hade han ett stort blåmärke i pannan och huvudvärk. Nu hade de något att tala om och från den dagen blev det som en vana att Magnhild passade upp lite extra vid hans bord. Christian och Magnhild började umgås. Han hämtade henne efter arbetet och tillsammans gick de ut på promenader eller drack en kopp te på någon servering.

Magnhild hade dåligt samvete. Han visste ju inte vem hon egentligen var, en lössläppt person med ett utomäktenskapligt barn och inte en oskyldig flicka, en prästdotter från landet!

Om han fick veta sanningen, skulle sagan vara slut.

Hon vägde för och emot och beslutade sig för att berätta. Svaret överraskade henne:

”När vi två får ett hem och en liten flicka skall du se, att livet blir värt att leva.”

Å så glad han gjorde henne!

De förlovade sig till jul. Christan hade skrivit till hennes far och talat om att han kände till allt om henne och även den hjärtlösa behandling, fadern hade utsatt henne för.

Första världskriget stod för dörren. Christan räknades som tysk medborgare och fick en inkallelse. Ibland fick Magnhild ett vykort ifrån honom och en dag kom ett brev. Christian hade hamnat på ett sjukhus i Belgien. En granat hade krossat hans höft och han skulle komma att bli stel i den, men vad gjorde det? Magnhild blev glad. Nu skulle han säkert slippa kriget. Men Christians sår läkte inte och breven blev alltmer sällsynta. En dag kom förklaringen. Han hade blivit kär i en annan – sin sjuksköterska!

Då gav hon upp. Barnmorskan rådde henne att bli elev på ett mentalsjukhus. Där vakade hon över patienter som sov på dagen och var uppe och gick runt på nätterna. Men på de lediga dagarna kom tankarna tillbaka. Hon bad att få arbeta alla veckans dagar.

Hon isolerade sig. Tankarna malde. Hon ändrade taktik. Hon lät barnet komma till sig och började prata med flickan. Ömsom talade hon med en vuxens röst, ömsom med en barnaröst. Natt efter natt satt hon och pratade med sin flicka, sjöng för henne och berättade sagor. När hon kände att hon inte orkade längre, tog hon kontakt med sin syster och berättade hur det var fatt.

Hon stod inte ut längre utan sitt barn, sökte upp barnmorskan, bad henne att de tillsammans skulle åka till föräldrarna och övertala dem. Barnmorskan rådde henne att vila. Man ropade på nervläkaren.

Magnhild blev intagen som patient på avdelningen där hon själv hade arbetat.

År 1932 befriade hon sig själv från sitt lidande. Magnhild var Elise Ottesen Jensens syster.

Lilian O. Montmar

Utdrag ur "För inte så länge sedan" 

Dokumentärromanen "För inte så länge sedan" av Lilian O. Montmar skildrar åtta autentiska kvinnoöden mellan 1880-1960 Se http://www.youtube.com/watch?v=IU6nyQXf5Jw

Recensioner av dokumentärromaner och e-böcker finns på Bokförlaget Alertas hemsida:

Hemsida: http://www.bokforlaget-alerta.se/

Se även Kunskapskanalen: http://www.ur.se/Produkter/174398-En-bok-en-forfattare-Maria-Magdalena-Mathsdotter?product_type=programtv&q=samer

Alla våra böcker kan beställas på Bokrondellen, Adlibris, Bokus, Bokia eller köpas i närmaste bokhandel.