Multikulturen och den disfunktionella klassen Del 4

Den utmobbade tyskläraren Daniels ersättare, vikarien Lisa, försöker att hålla ordning i klassen. Sara räcker upp handen.

– Ja, Sara!

– Palestinierna är ju självmordsbombare. Dom går in i bussar och på tåg och bombar oskyldiga människor. Är det bättre tycker du, ditt miffo? dånar Sara vänd mot Lejal.

– Håll klaffen, kontrar Lejal.

– Om vi inte kan tala om det här utan att strö invektiv omkring oss, tycker jag att vi avslutar diskussionen, bestämmer Lisa.

– Vad är invektiv? undrar en röst.

– Det är förolämpande tilltal. Nu fortsätter vi vår tysklektion så vi får något vettigt gjort idag!

Helena räcker upp handen.

– Var så god, Helena!

– Jag skriver mitt specialarbete om antisemitismen i historien. Tyskarna gasade ihjäl sex miljoner judar under Andra världskriget.

– Det stämmer.

– Det var inte bara judar som dom gasade ihjäl, det var präster och bögar och handikappade också, skriker Anders, vars pappa är präst i Svenska kyrkan.

– Ja, så här kan vi hålla på i alla evigheter, stönar Lisa. Kan ni inte tala om sånt på SO-timmarna istället?

– SO- läraren säjer att vi måste följa läroplanen så på dom timmarna har vi inte tid att diskutera annat än det vi håller på med.

– Vad gör ni på SO:n då?

– Vi håller på med dom politiska partiernas information inför höstens riksdagsval.

– Urtråkigt! ropar Ali. Nu vill jag också fråga en sak.

– Okej, kör igång, Ali, men på tyska!

– En gång nästan alla trodde att en människas utseende kunde tala om hennes ras och att rasen bestämde hur han eller hon var som människa. Man trodde till exempel att dom med svart hudfärg var såna som man kunde ta till slavar. Om man piskade en lat neger gjorde man honom en tjänst. Man hjälpte honom att bli lite mer ångerfull och civiliserad, förklarar Ali naturligtvis på svenska.

–Det stämmer, Ali, men nuförtiden har vi upphört att använda ordet  ”negrer”. Vi säger ”svarta” istället.

– Jag vet, men skit samma! Dom är väl samma människor ändå. Om man kallar dom för negrer eller svarta.

– De spelar visst roll! upplyser Joseph, som just är bärare av denna hudfärg.

– Jag har släktingar som bor i USA och där säjer man ”Afro-Americans”. Jag vill inte bli kallad för ”neger”.

– Afrika behövde hjälp av oss européer för att bli kristna och moderna – som riktiga människor, retas Anders.

– Vad fan är det där för jävla påhopp?

Joseph är upprörd.

– Var det din farsa som var nere och försökte omvända oss vildar att bli som ni här?

– Jag bara skojade lite, Joseph! Var lite schyst för det var inte illa menat. Det förstår du väl, kompis?

– Gör ni inget annat än håller på och bråkar och retas med varandra i den här skolan? Ni förstår väl att det inte leder någon vart.

– Här är alla mot alla, förstår du Fröken. Chilenare mot araber och turkar, muslimer mot kristna och kristna mot muslimer. Alla är emot svennarna och svennarna är emot oss.  Dom enda som vi inte jiddrar med är gulingarna. Ball va?

– Och vad lär ni er av det?

– Att kinakäk är gott! flinar Anders.

Diskussionerna på tysklektionen påverkar stämningen i  klassen och i skolan, där många av eleverna härstammar från Mellanöstern. När mordet på den kurdiska tjugosexåriga flickan Fadime Sandahl inträffar höjs rösterna. Beskyllningarna haglar över kurderna och muslimerna i skolan. Nu får även rektor Hans Z. nog och bestämmer sig för att ordinarie undervisning ska ersättas av två temadagar, då alla elever på skolan ska få tillfälle att diskutera de olika uppfattningarna som framkommit i debatten.

Temadagarna inleds med en sorgestund för att hedra Fadime och andra kvinnor som förföljts och dödats av sina familjer för att de inte levt upp till släktens krav på lydnad. De lyssnar sedan på ett föredrag om invandring, flyktingar, rasism och interkulturalism som leds av representanter från Immigrantinstitutet, ett nationellt centrum för dokumentation.  De berättar att  flera hundra kvinnor varje år dödas världen över av släktingar med motiveringen att de dragit vanära över familjen genom sitt sätt att leva. Det handlar i grunden om att män ser det som sin rätt att bestämma över kvinnor och kontrollera deras sexualitet.

Efter sorgestunden delas eleverna in i diskussionsgrupper. En våldsam diskussion uppstår mellan de olika etniska grupperna.

– Nu vet vi varför era muslimska föräldrar tvingar tjejerna att bli hopsydda!

– Varför det då, tror du?

 – För att dom inte ska knulla runt, så klart! skriker en svensk tjej till en annan huvudduksklädd kompis.

– Nu tycker du att du är ball, va? kontrar den tilltalade.

–  Ni svenska tjejer rakar ju av er könshåret för att ni ska bli attraktiva för killarna, fortsätter hon.

–  Det är inte sant! Du ljuger! skriker några svenska tjejer i kör.

– Det är visst sant! Jag vet en tjej som har opererat sig också.

– Så era föräldrar är inte bättre än våra! inskjuter en annan elev.

– Vad menar du? Föräldrarna har väl inget med skönhetsoperationerna att göra? Det är väl tjejerna själva som i så fall bestämmer om sina operationer, eller hur?

– Vem tror du betalar för operationen då?

– Vet väl inte jag, heller!

– Eller tror du att studiebidraget räcker?

– Dom får väl spara, vad vet jag?

Okvädinsorden förtätar luften och det blir allt svårare att hålla ordning.Den ena representanten från Immigrationsinstitutet viskar till sin kollega att de måste få ett slut på diskussionen. Hon undrar hur det kommer sig att så stora känslor flyter upp till ytan just nu. Varför har man inte varit medveten om spänningarna och gått till botten med problemen tidigare? Hon är oförberedd på hätskheten och förskräckt över intensiteten i anklagelserna och beskyllningarna.  Diskussionsledaren har redan tappat kontrollen, situationen urartar. Hon slår numret till rektorn Hans Z.  på sin mobiltelefon. Inget svar. Han är antagligen upptagen på annat håll.

(Utdrag ur kapitel 6 av "Dimma över Albysjön", som förutom som pappersutgåva även finns som e-bok och hörbok att ladda ner från din distributör eller från ditt bibliotek)

Lilian O. Montmar

Adjunkt och författare

(Se läsarnas recensioner på min hemsida: http://home.swipnet.se/alerta)

och på www.tidningenkulturen.se Litteratur · Lilian O_ Montmar  Dimma över Albysjön  Tidningen Kulturen - nyhetstidning med kulturell prägel.mht