På 1920-talet fick Sverige ett statligt institut för rasbiologi

År 1909 höll Gustaf Retzius  en prestigefull föreläsning på Royal Academy i London, där han redogjorde för skillnaden mellan ”kortskallar” och ”långskallar”, och hävdade att skillnaden mellan begåvade och obegåvade människor var tydlig.  Han påpekade också att detta forskningsområde, som han själv hade gjort betydande insatser på, skulle stater ha mycket stor nytta av i framtiden, för att förbättra raserna eller åtminstone förhindra degenerationen. (Gustaf Retzius A Biography” Thomas Lindblad m.fl. Svenska läkaresällskapet, 2007).

Åren 1897-98 vidareutvecklade han sin metod från den finska expeditionen och kartlade svenskarnas utseende. Man samlade in statistik från mönstringen av 45. 000 värnpliktiga och ur det materialet drog professorn slutsatsen att ”Svenskarne utgöra än i dag i antropologiskt hänseende ett märkvärdigt homogent folk”. Han dristade sig till och med till uttalandet att Sverige var det renaste av alla germansktalande länder.  Han påpekade samtidigt stolt att inget annat land hade genomfört lika stora och banbrytande mätningsprojekt. 

Historiskt sett är det inte konstigt att arvet efter rasforskningen levde kvar ganska lång tid. Vid 1900-talets början hade Sverige fått internationell ryktbarhet i den vetenskapsgrenen. Gustaf Retzius avled år 1921 och ett par år därefter fick Sverige som första land i världen ett statligt institut för rasbiologi och uppgiften var att genomföra stora rasundersökningar i föregångarens anda. Kärnan i uppdraget var att rädda de unikt rasrena svenskarna. Man anordnade föreläsningskvällar i rasbiologi på 1920- och i början av 1930-talet och med folkupplysningskampanjer i bilderböcker och på utställningar lärde sig svenskarna känna igen det som var äkta svenskt till skillnad från rasblandat ”folkmaterial”. ”Svensk raskunskap” av Herman Lundborg gavs ut på förlaget Almqvist & Wiksell, 1927 och såldes rabatterat till skolorna. Den skänktes till och med bort till de arbetsstugor i Norrbotten, där de allra fattigaste barnen levde. Budskapet löd: ”Gör vad du kan för ditt land, se till att nästa generation svenskar förblir lika svensk som den nuvarande”.

Ludvig Nordström citerar i sin bok om Lort-Sverige på sidan 215ff en provinsialläkare från Stockholm, som var stationerad i Västergötland år 1938. Hans distrikt omfattade 16 socknar med sammanlagt 13 000 invånare.  På tal om att organisera den sociala sjukvården ute på landsbygden säger han: ”Får man den frågan ordnad och har ett ordentligt grepp på distrikten i landet, då kan man ordna en inventering av folkmaterialet, skilja ut de olika sociala duglighetskategorierna i människobeståndet, hjälpa fram de bästa i samhället i stället för att som för närvarande ägna all kraft åt det negativa steriliseringsförfarandet och låta de duktiga stå där villrådiga för att slukas upp av städerna och industrierna, medan landsbygden får behålla idioterna, de imbecilla och psykiskt svaga. Detta anser jag för min del, på grund av min erfarenhet som tjänsteläkare, vara huvudpunkten i landsbygdens aktuella problem. Som det nu är, innebär planlösheten på detta område en ytterst allvarlig fara, inte bara för att landsbygden skall befolkas med undermåliga människor utan för hela den svenska rasens försämring och undergång.” (Nordströms kursivering).

Det finns således exempel på att man försökte stoppa landsflykten och bekämpa emigrationen för att bevara den svenska rasen svensk. Avstyckning av kronojord till jordbruks- och bostadsfastigheter på 1890-talet var ett sätt för riksdagen att påverka samhällsutvecklingen. De norrländska bönderna hade ägt stora skogsarealer som en följd av att avvittringen hade forcerats under första hälften av seklet, när sågverksindustrin expanderade vid mitten av 1800-talet. Genom avvittringen av kronans mark till enskilda bönder ville man odla upp och bebygga Sverige och staten hade varit storsint med tilldelningen av skogsmark till bönderna.
 I början köpte sågverksbolagen endast rätten att avverka böndernas skog, men senare köpte man upp marken för att trygga sin tillgång av skog inför framtiden. Skogen hade blivit värdefull och bonden kunde inte motstå frestelsen att sälja sin mark till den köpeskilling som bolagen kunde erbjuda. På så vis hade successivt mer än en fjärdedel av skogsmarken i Norrland köpts upp av sågverksbolagen, medan resten av jorden ägdes av staten och bönderna. De självägande böndernas bestånd hotades, de hade blivit arrendatorer till den före detta egna gården. Nu stiftades en lag som skyddade skogsbönderna mot storbolagen. 
Fortsättning följer..Lilian O. Montmar
Ovanstående källor och material har jag som författare utgått ifrån i mina dokumentärromanrer"Kolonisterna på hjortronmyrarna" och "Maria Magdalena Mathsdotter - Kungen, samekvinnan och den franske pastorn".Lyssna även till "En bok - en författare"  i Kunskapskanalen 
http://urplay.se/Produkter/174398-En-bok-en-forfattare-Maria-Magdalena-Mathsdotter