Preventivmedel är bättre än fosterfördrivning

Ett levande livsverk av en enastående kvinna

Jag var väl elva eller tolv år när jag i Hökarängens folkskola mötte den för mig största lilla kvinna av alla, Elise Ottesen-Jensen. Hon hade kommit till min klass för att berätta för oss barn på vilket sätt vi kommit till världen. Hennes blida men samtidigt vaksamma ögon hade en glans som jag ännu idag kan se framför mig. Tyst granskade hon den nyfikna barnaskaran framför sig under en för mig ganska lång stund, sedan sträckte hon upp sina båda händer i höjd med axlarna för att alla skulle kunna se och sa: ”Eftersom jag vet att ni inte kommer att lyssna till mina ord, utan bara sitta där och undra över varför jag inte har några tummar och varför jag saknar fingrar, ska jag klara av den detaljen på en gång. När jag var 21 år och höll på att utbilda mig till tandläkare deltog jag i ett laboratorieförsök. En explosion inträffade och jag förstörde mina händer. Därför kan jag varken bli pianist eller läkare. Det var jag bedrövad över. Men allt sitter inte i tummarna! Nu kan vi övergå till det jag har kommit hit att berätta för er…”   

Och sedan berättade hon och ritade på svarta tavlan, men inte om blommor och bin, som vår ”vanliga” fröken hade gjort, utan om människans drivkrafter. Hon sa några ord om sin underbara barndom i prästfamiljen på en stor gård i Norge. Hon hade vuxit upp tillsammans med sjutton syskon. Hon berättade också om att hon hade skrivit en bok om en 16-årig flicka, som hon hade lärt känna. Flickan hade liksom hon själv varit prästdotter men hamnat i ”olycka”. Fadern hade då skickat bort sin dotter till utlandet, för att ingen skulle få reda på skammen och hur det var fatt. Flickan själv var helt okunnig om hur en förlossning går till, var rädd för att magen skulle spricka och barnet komma ut ur hennes mage den vägen. När barnet var fött, tog man det genast ifrån henne. Hon fick inte ens se det. Sedan blev hon skickad till ett hem för så kallade ”fallna kvinnor”. Med tiden utbildade hon sig till sköterska och började arbeta på ett sinnessjukhus. Men efter en tid blev sköterskan själv patient, där hon arbetade. Den ofrivilliga barnaföderskan befriade sig själv från sitt lidande och dramat slutade 1932.

Fortsättning följer...

Lilian O. Montmar

Hemsida: home.swipnet.se/Alerta