Preventivmedel är bättre än fosterfördrivning. Del 4

Så här berättar Elise Ottesen-Jensen om sitt upplysningsarbete i sina memoarer: "Det var i Bohuslän. Överläraren hade givit sexualundervisning i sista klass. Men där uppstod organiserade protester. Jag fick bud att komma. En regnig höstkväll var skolans samlingssal fylld av tysta, mörka människor. Då jag steg upp i talarstolen utbröt ett otroligt larm. En gumma stod och smällde med dörren. Då en hund skällde på skolgården utbrast hon: ”Hon kan väl höra att även hunden protesterar. Jag bankade i katedern och sade med hög röst: ”Ni får larma i tio minuter, sedan får jag tala i tio. Med klockan i handen lät jag dem hållas i tio minuter. Då steg jag upp. En blick på de inbitna ansiktena sade mig att här fick man börja med något som kunde fånga dem. Tio minuter senare: ”Det var om det jag tänkte berätta för er, men nu ser jag att mina tio minuter har gått, så det får väl vara.”

”Tala” Jo, tala!”

Absolut tystnad. Då började jag regelrätt skolundervisning. Innan vi vet ordet av har två timmar gått. Då jag frågar om det är något de tycker jag inte skulle ha sagt och i så fall vad, svarar ordförande i skolstyrelsen: ”Om hon stannar i morgon får hon skolorna.”

”Javisst”, instämmer publiken.

Naturligtvis stannar jag.”

Många kvinnor vågade inte komma till mötena. De övertalade sina män att stanna hemma och att sitta barnvakt. Ibland hade kvinnorna barnen med sig. Efter föreläsningarna stod folk bakom knuten och ville ha hjälp med att prova in pessar.

”Jag föder för kyrkogården”, sa en kvinna.

"Mina senaste sex barn dog på åtta månader av barntuberkulos”.

Hon och de andra fick sina pessar inprovade.

Det var som att rädda människoliv. Tiggande ögon och tiggande läppar:

”Kommer du tillbaka? Jag har en syster som du också måste hjälpa, en hustru – de måste få tala med dig. Du glömmer oss väl inte?”

Så långt Ottars egen berättelse.

Betänk tiden, när detta hände! Jag ser fortfarande denna lilla modiga kvinna framför mig, förundras över att hon vågade kliva upp på en scen ute på landsbygden och plädera för förändrade sexualvanor!

Ännu idag är det svårt för oss lärare att ställa oss inför en grundskoleklass, som vi kanske till och med har haft ansvar för i flera år och därför borde känna väl, och tala om dessa känsliga ting.

Ändå är det så nödvändigt, när könssjukdomar som kan orsaka stora problem även senare i livet sprids från person till person, från tonåring till tonåring!

Men jag har mer att berätta om denna enastående kvinna...

Lilian O. Montmar

Adjunkt och författre 

Hemsida: http://home.swipnet.se/Alerta