Blogginlägg -

Ska storsprutan fram vid minsta tecken på oro i livets slutskede?

Vi skrev en artikel i på DN-debatt om vår mors sista tid http://www.dn.se/debatt/varfor-skulle-var-mor-behova-lida-for-att-fa-do-1.1221573 och har fått mycken respons och stor förståelse från många medmänniskor. I samtal har vi lyssnat till många personliga vittnesmål om lidande i livets slutskede. Här följer några av dem:

Kommentarer(108)

Visar 1-10 av 108. Per sida: 5 10 20 40

Viktig artikel. Jag var själv med när min mor dog, vilket skedde långsamt och ångestfyllt eftersom hennes lungor sakta fylldes med vätska. Varför är det så viktigt att tvingas vara vaken när man dör? Andrea, 09:34, 10 december 2010.

Svenska läkaresällskapets riktlinjer angående palliativ sedering av döende patienter:
http://www.svls.se/cs-media-old/xyz/000001435.pdf Det här med doser kan ju vara en svår balansgång mellan å ena sidan viss smärta men ändå "talbar" och å andra sidan smärtfri men helt utslagen. Här varierar såväl patienternas som anhörigas önskan och det går inte att följa någon mall, individanpassad vård är det som ska gälla. I detta fall borde som nämnts en läkemedelspump ha varit ett bra alternativ. Då finns möjlighet att ge extradoser om inte grunddosen räcker till. Tyvärr saknas dock kunskap att hantera en sådan på de flesta sjukhem. Arbetar sedan 15 år inom palliativ vård och har lärt mig att man aldrig kan lova någon total frihet från smärta och oro i livets slutskede. Morfinet tar inte alltid bort smärtan till 100% och oro kan vara väldigt en väldigt stark kraft som gör att den döende kan förbli motoriskt orolig trots enorma doser lugnande läkemedel.Dylan, 18:47, 9 december 2010.

Väldigt bra artikel, skriven på ett sätt som väcker intresse även hos en ung människa som jag. Jag tror att vi kollektivt undviker att ta beslut i frågan för att vi själva skjuter tanken på döden ifrån oss. När man vid dödens inträde är desto mer angelägen om smärtlindring har man av naturliga skäl ingen chans att påverka längre...PH, 01:05, 9 december 2010.

Jag skäms å den palliativa vårdens vägnar! Jobbar själv i branchen och det finns läkemedel som hade kunnat ges via läkemedelspump (utan dropp) för att lindra er mammas smärta och ångest utan att nödvändigtvis söva ner henne helt - och om nedsövning skulle bli nödvändig så kan man göra det utan att väcka henne var fjärde timme också.
Tack för att ni larmar och påtalar denna undermåliga palliativa vård.Ulf Torstensson, 21:10, 8 december 2010

 "Vill vi verkligen ha ett samhälle där döden har blivit tyst och effektiv?" undrar Ann-Charlotte Marteus i Expressen (2010-12-08). Hon hade lyssnat till intervjun och samtalet mellan min syster Eva Montmar och socialstyrelsens Anders Printz på P1. Samtidigt undrar hon om inte"ångesten inför döden är ett pris vi måste betala för vår livsgnista." och jag begriper inte ett dugg. Ann-Charlotte Marteus undrar också om vi går mot en utveckling där människors tolerans för döendets manifestationer minskar. Rimligen kommer vi att börja efterfråga en allt "lyxigare" död, menar hon.

När jag vakade vid mors dödsbädd lärde jag mig vad ordet dödskamp innebär. Vi skrev artikeln för att alla vi som ännu inte ligger på vårt yttersta ska få en mänskligare död. Vii har krävt ett klart, otvedtydligt dokument om vad som gäller i livets slutskede. Det ska inte finnas plats för tolkningar av vad en människa får och inte får utsättas för.

Och vi har faktiskt fått gehör: Nu tävlar Medicinallverket med Socialstyrelsen om vem som först kommer med ett förtydligande. Men vad Expressens krönikör verkligen menar är oklart.

Lilian O. Montmar

Ämnen

  • Konst, kultur, underhållning

Kategorier

  • arbetsliv
  • dokumentärer
  • historia
  • samhälle
  • samhällskritik

Kontakter

Lilian O. Montmar

Presskontakt Författare, adjunkt Bokförlaget Alerta +46730757822 0853038438 Bokförlaget Alerta