Ur"Kolonisterna på hjortronmyrarna" Mannen som aldrig gav upp

(Bakgrund: Kolonisterna hade klivit ombord på ett materialtåg i Eskilstuna den 22 april 1922 och stigit av på den nybyggda tågstationen i Vilhelmina kyrkplats, dit inlandsbanan hade dragits. De var inalles sexton personer, de flesta arbetslösa karlar. Per Albin Andersson var en av dem. I fickan hade de sju kronor och femtio öre i socialbidrag, vilket räckte till en måltid om dagen. De forna fabriksarbetarna hade visserligen ingen aning om hur man brukar jord och inte heller hur man fäller skogens träd, men de hade framtidstro.)

När Per Albin Andersson i slutet på tjugotalet hade beskådat myrodlingarna, kronotorpen och kolonaten, hade han bara kunnat konstatera att upplägget hade varit ett cyniskt experiment. Folk hade varit förtvivlade och arga. Att ljuset fortfarande lyste i stugorna runt omkring, såg han som bevis på att envisa och idoga människor mot alla odds ändå hade lyckats överleva den epidemiska sjukdomen ”revelmyrsjukan”.

Per Albin hade funnit en utväg ur sitt elände. Tio år hade gått sedan han kom hem från Brasilien och han hade lyckats förverkliga sina odlingsplaner. Mötingselberg hade utvecklats långsamt och skulle på fyrtiotalet nå sin ”storhetstid” med som flest ett invånarantal på sjuttiotvå personer. I Vilhelmina blomstrade både mejeri- och slakteriverksamheten och nu började man skörda framgångar. Med mejeriprodukter och slakt blev det slantar över.

I kontraktet hade ingått en arrendetid på femton år med inlösningsrätt eller förlängning med femton år. År 1939 hade de femton åren efter färdigställandet av boningshusen år 1924 löpt ut. Då förvägrade Statens kolonisationsnämnd kolonisterna att köpa sig fria, i strid mot 1929 års författning, som ger alla kronoarrendatorer rätt att friköpa sina torp. Löftena sveks. Ytterst få lyckades bli ägare till det ställe de byggt och odlat upp från ris och rot. Det hade med åren blivit bättre tillgång på skogsarbete och bättre förutsättningar att bedriva jordbruk. Det skulle ta Per Albin Andersson nitton år av hårda förhandlingar innan han kunde friköpa kolonatet. Friköpet kunde genomföras tack vare den dåvarande revirförvaltaren i Vilhelmina.

Att bruka jord är en konst som kräver kunskaper. Jorden är ett levande element. Man måste ta sig tid för den, sparka i den med fötterna, gräva i den med fingrarna för att känna vilka behov den har för att kunna ge avkastning. Per Albin hade varit vetgirig och under livets gång lärt sig allt han kommit över om täckdikning, avrinning, konstgödsling, lättharvning, djupharvning, sådd och vältning. Han visste det mesta om redskap, husdjur, avkastning och byggnadskonstruktion.

Han hade odlat i lera och i mylla i söder och i norr, hade startat försöksodlingar i skog och på myrarna i väglöst land. Han hade haft kontakt med Edvard Hole på Svenska Vall- och Mosskulturföreningen i Jönköping, som hade gett ut en broschyr med titeln ”Myrodling i Norrland” år 1926. De hade träffats i Stockholm och Per Albin hade berättat om sina myrodlingsplaner. Edvad Hole hade i skrivelser till samtliga hushållssällskap i Norrland begärt pengar för en assistent. I april 1939 planerade han att ge sig ut på långfärd och i brev till Per Albin förebådade han sin ankomst för att under sommaren göra en inventering angående lämpliga försöksplatser i fjällbygden. I den händelse att han kunde få hjälp, vore det nödvändigt att göra en hel del förberedande arbeten inför kommande år. Han hade föreslagit att Norrland skulle delas upp på två distrikt, exempelvis Gävleborg, Västmanlands och Jämtlands län i ett och Västerbottens och Norrbottens län i ett andra. Inom Jämtlands län, särskilt inom Härjedalen fanns det i stort sett ännu obruten mark på mosskullarnas område. Detta gällde även skogsbygderna inom övriga delar av Jämtland samt över Gävleborgs och Västmanlands län. ”Är det mycket att göra ännu inom nämnda län, hur mycket är det då inte inom Västerbotten och Norrbotten?” undrade han retoriskt och bifogade 1939-års upplaga av sin ”Myrodling i Norrland”. De jordbrukare som inte hade mer än tio hektar åkerareal utlovades kostnadsfria råd och vägledning i allt som rörde myrodlingen.

I november 1939 tillsändes Per Albin några olika typer av försöksapparatur från Sveriges Lantbruksuniversitet i Ultuna och ombads samtidigt att skicka in sina höprover tillsammans med nederbördsobservationerna.

På fastmarken hade han upprättat sina försöksodlingar, rutor på två gånger fem meter som han hade märkt upp med skyltar. Han hade provsått olika typer av vallväxter; timotej och klöver i olika blandningar och låtit försökskonsulenten göra sina bedömningar. Efter utfallet och på konsulentens förslag hade han mätt upp större odlingar, där han hade plöjt, harvat och gödslat med konstgödsel. De första åren hade inte gett någon skörd på fastmarken, när han inte hade kunnat gödsla med naturgödsel, eftersom han inte hade haft tillräckligt med boskap.

Han hade satt upp el-stängsel, som försörjdes med ström från en hembygd vattendriven tändapparat, vilken han hade tagit från en skrotad traktor. Vattenhjulet i den uppdämda bäcken drev tändapparaten. Sedan hade han låtit korna gå i odlingsrutorna växelvis, för att försöksodlingarna inte skulle förstöras. Efter att han hade kört torv från myrarna till fastmarken för att få humus i jorden, hade han börjat skönja en positiv effekt.

Vad gäller myrmarken hade han efter noggranna undersökningar av skogsmarkens och myrmarkens förutsättningar och med hjälp av Ultunas resultatanalys dikat ur, tillverkat och lagt ner trätrummor med jämna mellanrum på en meters djup i myrmarken och fyllt igen. Avloppsdikena hade sönerna varit med och grävt ur, så att det överflödiga vattnet kunnat avledas och inte blivit stående på myrarna.

Myrmarken hade krävt tillförsel av naturligt gödsel och han hade konstgödslat med fosforsyra, kali och kväve. På starrmyren skulle torvdjupet inte understiga en meter om den inte vilade på botten av sand eller lera. Han hade dikat minst en kvadratkilometer myr för hand, det vill säga ett hundra hektar myrmark med tjugo meters avstånd mellan varje dike. Han hade använt planeringssladd för att förhindra isbränna på vallarna och spritt dikespallarna, hade sett till att myrtegarna var högre på mitten och jämnt sluttade ned mot dikena, så att ytvattnet kunde rinna av. Han hade höstplöjt med häst och plog och harvat sig fram genom myrarna. På våren hade han sått vallväxter, korn och havre och vältat, sått rovor och satt potatis. Dessutom hade han rest en ny ladugård. Nu i slutet av 30-talet kunde skörden gott vinterföda en häst, en tjur, tolv kor och ungdjur, en gris och en hönsgård. Ester och Per Albin hade äntligen fått lön för mödan.

Sedan 1931 fanns byns telefonväxel i Per Albin och Esters hus. De första åren var telefontrådarna inte dragna i telefonstolpar, utan upphängda i träden. Om vintern dignade ledningarna av snö och måste frigöras. När det ringde gick Ester till växelautomaten som hängde på väggen i kammaren innanför köket och svarade ”Mötingselberg” och sedan kopplade hon in pluggen i växelbordet för den abonnent som samtalet gällde. Ester kunde alla byns telefonnummer utantill. Den som inte hade egen telefon kunde ringa från Anderssons för 20 öre per samtal om det inte handlade om rikssamtal förstås. Ovan som man var att telefonera, anropade man sin samtalspartner och som själva ordet antyder, ropade man ut sina meddelanden. Handlade det sig om rikssamtal, skrek man fram budskapet som om det inte funnes några ledningar, utan man istället hade befunnit sig på en bergstopp. Samerna jojkade ju så att det ekade, man gjorde likadant.

Mötingselberg hade fått en egen väg också. Kolonister och kronotorpare hade brutit den sista sträckan väg på ungefär sju kilometer från den materialväg som rallarna hade byggt till längst bort i byn.

År 1936 hade Per Albin byggt en vattenledning och ett avlopp, som fortfarande ligger kvar i marken och fungerar ännu idag. Genom att borra ur tallvirkets kärna med en lång skruv och successivt avlägsna sågspånet, konstruerade han långa rör med vilka han kunde leda vatten tre hundra meter från kallkällan in i huset. Avloppet hamnade i en slambrunn.

Per Albin hade vid nästan sextio års ålder fortfarande kraften kvar. Han hade alltid varit en samhällsinriktad person. Det framgår av alla brev jag har hittat, att han även varit en beläst man, en aktiv samhällsmedborgare som även kunde skriva och formulera sig. Han var en mycket uppskattad ledamot av Sveriges Kronotorp- och Kolonistförbund, där han var drivande. Han hade en omtalad förmåga att ställa till rätta och sägs ha varit en hedersman att lita på.

Tretton familjer av de första kolonisterna i byn hade ju flytt hungerpesten och de hus som kolonisterna hade byggt upp hade snart fått nya invånare från trakten, men när arbetstillfällena tilltog under och efter kriget lämnade de Mötingselberg i en strid ström.

I de större byarna på 1950-talet, som Mötingselberg, Aronsjökullarna, Lomsjökullen, Vojmåsen och Meselefors fanns det i genomsnitt mellan femtio till sjuttiofem nötkreatur samt hästar på torpen. I någon by fanns även traktor. **

Per Albin tänkte att när Mötingselberg äntligen hade uppnått sitt mål att livnära sina invånare; sjuttiotvå personer, nittio kor och tio hästar och skördade grödor som växte lika ymnigt som på Östgötaslätten; när byn uppvisade en mjölkproduktion som översteg den som stora bondbyar med nedärvda hemman från 1700-talet presterade; när det fanns en ambulerande skola för tjugo barn; en busslinje till byn och till och med varje gård hade en egen personbil och Domänverket erbjöd arbete både vinter och sommar, då skulle väl ändå allt vara frid och fröjd. Men så var det inte. Efter kriget blev det lättare för folk att få arbete, utan att behöva slita ut sig. Med utvecklingen hade man fått andra vyer och vanor. De unga förväntade sig mer av livet, ville lite mer än att bara arbeta för maten och livsuppehället. De unga hade redan lämnat byn och de äldre orkade inte arbeta som förr.

Idag är Mötingselberg en öde by.