Varför är det så svårt att vara tre?

Hej mamma och pappa!

Nu har jag kommit hem igen och resan gick bra. Jag måste berätta att Sussi kom springande i går morse och ville prata med mej. Hon hade något att berätta, sa hon.

Vi gick och satte oss på en bänk och först var vi tysta för stämningen mellan oss kändes konstig. Jag såg på henne, att det var något viktigt, så jag blev nyfiken. Hon såg så rädd ut också, så jag började undra, vad som hade hänt. Till slut klämde hon fram med att det var hon som hade lagt min klocka i Faridas ficka den där gången, när vi spelade handboll.

Jag blev alldeles paff och kunde inte få fram ett vettigt ord på en lång stund. Men sedan blev jag så arg att jag skrek åt henne, hur hon kunde göra något så nedrigt. Då mumlade hon något om att hon hade fått en impuls, en idé men inte visste varifrån. När hon sen hade börjat ljuga kunde hon inte sluta.

Det tyckte jag lät så konstigt. Att man bara kan hitta på något sådant! Sen försökte hon att komma med ursäkter och undanflykter och bortförklaringar, som att hon var rädd för att förlora min vänskap och att tre tjejer är en för mycket. Hon påstod att hon känt sej utanför.

Då svarade jag att det inte är sant och att vi väl bara tänkte så när vi var små. Jag känner många som är tillsammans fler än två och det är inga problem, svarade jag, fastän jag visste att hon hade rätt.

Då började hon protestera och beskylla mej för att jag inte fattar vad hon menar. Vi två hade ju varit bästisar ända sen vi var små och nu kom en helt främmande tjej från ingenstans, en som till och med är utlänning och försökte ta mej ifrån henne. Men sen medgav hon, att hon hade varit nedrig både mot Farida och mej och sa att hon hade gått med dåligt samvete hela året.  Sen ville hon att jag skulle förlåta henne. 

Jag var ju inte beredd på det här, så jag bad henne berätta om vad som hade hänt, för jag hade ju gått och tänkt mycket på hur det gick till, när min klocka försvann.

Jag måste vara ärligt och säga, att jag har svårt att tycka om Sussi efter det här. Jag tycker att hon har betett sig så taskigt, ja svinaktigt. Men vad gör man när nån ber om förlåtelse? Jag kanske inte heller alltid är världens bästa kompis, tänkte jag för mej själv. Så jag sa: ”Okej då!”

Fast för att vara ärlig ville jag inte förlåta henne.

Då sa hon att det hade varit så svårt för henne att sluta ljuga, när hon en gång hade börjat, och att hon hade känt det som att leva i en saga eller i en spännande detektivstory, när hon märkte hur lätt det gick att lura oss. Nu när hon hade erkänt allt och inte alls tyckte att det var spännande längre, satt hon där och såg så eländigt ful ut. Sen frågade hon om vi kunde vara bästisar igen, men jag svarade inte, för jag visste inte vad jag skulle säja. Tänkte bara på att vi bara hade en dag kvar på vår klassresa och jag inte ville förstöra den med att tänka på henne mer.

Vi solade och tog det lugnt hela dagen och på kvällen gick vi på disco och det var urkul. Vi dansade hela kvällen och alla var så glada över att vår klassresa fick en sån jätterolig avslutning.

I morse på bussen hem igen sjöng vi och glammade i bussen, så att chauffören måste skratta och sjunga med han också. När jag kom hem hade farmor dukat middagen på verandan.  Det hade varit en lång bussresa, så jag kände för att sitta och slappa efter maten. Jag berättade för farmor om vår skolresa och talade om vad som hade hänt mellan Farida och Sussi.

Det är svårt det där med känslor, sa hon. Alla människor vill ju bli omtyckta och sedda.  Känner man att man håller på att förlora en vän, kan det väl hända att man tar till lite vad som helst för att vinna vännen tillbaka. ”I kärlek och vänskap är allt tillåtet”, finns det ett ordspråk som säger. Sussi är nog väldigt ensam i alla fall och hon såg väl, att du tycker om att vara tillsammans med Farida och de andra tjejerna, trodde farmor.

Tänk att farmor tog Sussi i försvar! Hon tänkte inte på hur lessen och besviken jag har varit. Sedan föreslog hon att vi kanske kunde vara vänner allihop nu.

Jag svarade att jag får se. Just nu känner jag inte för det. Jag måste smälta det hon har gjort mot mej först. Nu när jag har lov har jag tid att tänka.  Jag ska fråga vad Farida tycker. Hon kanske tycker att vi kan vara bästisar alla tre.

Jag hoppas att ni snart får semester, så att vi kan ses igen. Jag saknar er så mycket!

Kramar från Jenny 

 PS. Hörde av farmor att ni planerar en resa till Mallorca. Varför får inte jag följa med? 

Utdrag ur dokumentärromanen  "Dimma över Albysjön" om ungdomars vardagsproblem i en högstadieskola.

Boken finns i pappersutgåva, som e-bok och mp3-bok på Adlibris, Bokus, Elib, Bokrondellen och hos bokhandlare.

Se även http://www.swipnet.se/Alerta