Vermeer van Delft och hans konst (3)

Man vet idag att Vermeer ofta använde sig av ”Camera obscura” på ett sätt som inte döljer kameran, utan tvärtom, gör tekniken siktbar. Han låter effekten synas i de oskarpa kanterna och i de berömda ”pointille”, ljuspunkterna. Verket får en abstrakt kvalitet, då det inte återger verkligheten som den är, utan så som den uppfattas av ögat.

Användningen av ”Camera obscura” blir till ett stilgrepp, något som ger Vermeer hög status och sätter honom i rang med Rembrandt och Frans Hals, två av de mest betydande representanterna för det nederländska måleriets gyllene tidsålder. Även i litteraturen refererar författarna till hans verk. Det mest berömda är väl Marcel Prousts referenser i romanen ”På spaning efter den tid som flytt”, del 5, Den fångna, i samtalet med Albertine, där hon säger (i Gunnel Vallquists översättning):

”… Du har berättat för mig att du har sett en del tavlor av Vermeer, och du har förstått att de är fragment av en och samma värld, att det alltid är samma bord, samma matta, samma kvinna, hur genialt det än må ha skapats på nytt, samma skönhet och ändå ständigt ny, en gåta vid denna epok då ingenting liknar den och ingenting förklarar den, om man nämligen inte går efter motivens släktskap utan fäster sig vid det speciella färgintrycket…”

På ett annat ställe i samma bok, berättar Proust om författaren Bergottes död på en Vermeer-utställning:

”En kritiker hade skrivit att på Vermeers ”Utsikt över Delft” (hämtad från museet i Den Haag till en utställning av holländsk konst), en tavla som han (Bergotte) älskade och trodde sig känna i varje detalj, fanns en liten gul muryta (som han inte mindes), så väl målad att man kunde betrakta den isolerad, som ett fint kinesiskt konstverk, och av en skönhet som var sig själv nog... Han (Bergotte) passerade flera tavlor och fick ett intryck av en torr och meningslös artificiell konst, som inte kunde mäta sig med vindens och solens lek kring ett palazzo i Venedig … Slutligen var han framme vid Vermeer-tavlan; för hans minne stod den mera lysande, mer olik allt han kände till, men tack vare kritikerns artikel lade han för första gången märke till några små figurer i blått, sandens rosafärgade nyans och slutligen den kostbara materian i den gula lilla murytan… ”Så borde jag ha skrivit”, sa han. ”Mina senaste böcker är för torra; det hade behövts flera lager av färg för att själva frasen skulle få samma lödighet som denna lilla muryta”… Så träffades han av ett nytt (yrsel)-anfall, rullade från soffan ned på golvet… Han var död.”

Konstnärer och konstkritiker har lovprisat Vermeer för hans förkänsla för färgtonernas äkthet och för att han undviker överflödiga kompositionsprinciper. Hans planering av bildytan, hans förmåga att reducera komplexa strukturer till några få element, där geometrin får en viktig kompositionell roll, hans sätt att utnyttja ljuset, så att skuggorna inte färgsätts i gråskalans olika stadier, utan upplevs som färgskimmer, allt detta var nytt och genuint även under hans epok.

Ändå är motiven inte oviktiga, för betraktar man målningarna noga, ser man att det är just hur Vermeer iscensätter personerna, tingen och rummet som omger dem som ger verken mening och sammanhang. Ett väsentligt kännetecken är figurernas individualisering och isolering. Nästan symboliskt kan hans återkommande rekvisita betraktas, ett bord med en matta på. Innehållsmässigt kan detta bord uppfattas som en gränsdragning och distansering gentemot betraktaren. Kvinnorna är i många fall sysselsatta med sitt dagliga arbete, som när de läser brev, eller häller mjölk i kärl. De arbetar lugnt och avslappnat utan någon som helst hektik. Deras ansiktsuttryck är lugna, inga grimaser förekommer. Personerna, som ju oftast är kvinnogestalter uttrycker inga stora känslor, inte därför att de inte har några eller är känslokalla, utan för att de inte vill pådyvla betraktaren några emotioner. 

Min senaste dokumentärroman "För inte så länge sedan" skildrar de svenska samhällsförhållandena för 100 år sedan och människors livsvillkor. Våra förmödrar, de som kämpade för kvinnors människovärde, rätt till utbildning, rösträtt och ett jämställt liv, har bidragit till senare generationers välstånd. Ur ett kvinnligt perspektiv ser historien med mannen som norm annorlunda ut.  

Lilian O. Montmar, författare

Recensioner av dokumentärromaner och e-böcker finns på Bokförlaget Alertas hemsida: 

http://www.bokforlaget-alerta.se

Välkommen att se en kortfilm om boksläppet i ABF-Huset den 17 mars :
 https://www.youtube.com/watch?v=6go58pAa5vY&feature=youtu.be

Se även Kunskapskanalen: http://www.ur.se/Produkter/174398-En-bok-en-forfattare-Maria-Magdalena-Mathsdotter?product_type=programtv&q=samer

Alla våra böcker kan  beställas på Bokrondellen, Adlibris, Bokus, Bokia eller köpas  i närmaste bokhandel.