Arbetslösa Eskilstunabor dikade ut myrar i Västerbottens väglösa land 1922

Lilian O. Montmar har i sitt researcharbete för  dokumentärromanen om "Kolonisterna på hjortronmyrarna "gått igenom dagspressen mellan 1922 och 1935 och främst haft anledning att koncentrera sig på samhällsdebatten om arbetslösheten och på vilket sätt staten under denna tid försökte lösa emigrationsfrågan för att ”bevara det svenska blodet svenskt”. Eftersom var femte svensk hade utvandrat mellan 1860 och 1920 gjorde Sveriges regering ett försök att på detta sätt hejda utvandrarströmmen.

I ett försöksprojekt erbjöd man bl.a. arbetslösa industriarbetare från Eskilstunaområdet möjligheten att dika ut blötmyar i Norrland för att de skulle skaffa sig och sina familjer mat på bordet och kläder på kroppen.

Saxat ur Eskilstuna-Kuriren maj 1922:

”Vi är unga och kraftiga män som ha gått arbetslösa ett år och längre. Den som ej varit med om något sådant kan svårligen fatta det. Vår tillvaro har blivit fullkomligt ödelagd. Halvsvältande drar vi oss fram. Kläderna är i trasor. Något nytt är aldrig att tänka på.  Det finns ej pengar till lyse. Då stänger man av elen och vi får sitta i mörker. Vi har ej pengar till hyra. Då vräker man ut oss på gatan. Ett helt år har vi dagligen drivit gata upp och ned bara för att få en stämpel i våra böcker!  Detta är vanvett.  Vi vill bli bönder och småbrukare, men aldrig i livet statkarlar…”

År 1922 anlände 16  svältfödda men arbetsvilliga karlar i lågskor och hatt till järnvägsstationen i Vilhelmina. De travade 13 kilometer i djup snö i väglöst land för att bygga sig en framtid i urskogen. Familjerna följde efter... Hur gick det?

Var det ett grymt sätt att utnyttja fattigfolk?