Beethovens Pastoralsymfoni och Mozarts Klarinettkonsert i Tumba kyrka på söndag

Ludwig van Beethoven (1770-1827)

Beethoven var mer än någon annan romantikens budbärare. Han drogs till idealismen, som predikades av Goethes och Schillers dramatik och poesi. Idealismen i den tidiga romantiken och Beethovens musikaliska romantik möttes för att skapa verk av en sådan oerhörd kraft att de tycktes förkroppsliga tidens egen själ. Beethoven förbinder 1700 talet med 1800 talet, d.v.s. klassicismen med romantiken. Hans insats ligger i att han förde samman de klassiska elementen till en ny enhet. All musik av Beethoven är av symfonisk natur.

Mozart, Philip Emanuel Bach och Mannheimskolan påverkade hans stil. Beethoven kom till Wien ett år efter Mozarts död och väckte snart uppmärksamhet som klavervirtuos och improvisatör. Beethovens skaparliv kan delas in i tre perioder. Den första, till ca år 1800, domineras av den virtuose pianisten Beethoven, som spelar sina egna verk. Omkring 1801 försämras hans hörsel och från denna tid ägnar han sig mest åt komposition. När han accepterat sin dövhet, inleds en tredje skaparperiod - han börjar se tillbaka på äldre former, tillbaka till Haydn och Bach.

Det egentliga genombrottet som kompositör på modet kom 1813/14, när den av Beethoven själv ledda akademin spelade Wellingtons seger eller Slaget vid Vittoria op. 91.

Beethovens musik har ett drag av stark aktivitet, som bygger på en vital rytmik, häftiga dynamiska kontraster och långsamt växande, mäktiga stegringar. Den lidelsefulla kraften är bara ett av elementen, musiken är också rik på meditativa partier blandade med humoristiska inslag. Beethoven har bl.a. komponerat nio symfonier och de betraktas idag som kärnan i hans verk. Här kan också mästarens utveckling spåras, därför att tidsrymden mellan den första och den sista symfonin är tjugofem år.

Den 6 symfonin op. 68, även kallad ”Pastoralsymfonin” komponerade han samtidigt med den femte välkända ”Ödessymfonin” . Båda symfonierna hade premiär på Theater an der Wien den 22 december 1808.

Beethoven beskriver människans vårkänslor efter den långa, kalla vintern. Han älskade naturen, lämnade ofta storstaden och arbetade och tog långa promenader i Wiens vackra omgivningar. Symfonin bär satstitlar, beskrivningar av vilka platser som avses.

I första satsen skildrar han i sonatform glädjen och nöjet av att komma ut till landet. Genom att låta motivet återupprepas i de olika instrumenten, beskriver han naturens och vårkänslornas pånyttfödelse.

 I den långsamma andra satsen ger understämmorna röst åt den porlande bäcken, i kadensen avlöser violinerna och flöjterna varandra genom att återge fåglarnas lockrop om våren.

I tredje satsens scherzo bjuds vi till folkfest. Bönderna skuttar runt i trefjärdedelstakt. Plötsligt ökar tempot, övergår i snabb tvåfjärdedelsrytm, men benen orkar nog inte med det snabba tempot och dansen återgår snart till och avslutas i valstakt. Musiken avbryts plötsligt och övergår till fjärde satsens oväder.  Det börjar dugga, regnet tilltar, vinden tjuter och plötsligt är det ösregn och full storm. Åskan går och det blixtrar och dundrar.  Men regnvädret avtar sakta och plötsligt ler solen emot oss igen. Vi hör göken gala och orkestern utbrister tillsammans med herden i tacksång över att stormen äntligen har lagt sig och de blyga vårblommorna törs slå ut i blom.

Wolfgang Amadeus Mozart (1756 - 1791)

Både Mozart och Beethoven studerade en tid för Haydn och denne har därför haft inflytande över bådas musikaliska verk.

Wolfgang får ett erbjudande att ersätta Stephansdomens sjuke kapellmästare, som han assisterat ideellt sedan en tid tillbaka. Med 2000 gulden årligen är tjänsten en av de mest välavlönade i Wien. Mozart verkar nu vara villig att ändra sin livsstil och bli mer borglig. Han skriver till Constanze om dagens arbete:

 ”Jag har idag spelat två partier biljard, låtit mig serveras kaffe och rökt en härlig pipa tobak, sedan har jag tonsatt nästan hela rondot till klarinettkonserten KV 622”.

Mozart färdigställde sin enda klarinettkonsert den 28 september 1791, bara några månader före sin död. Han skrev den för den berömde klarinettvirtuosen Anton Stadler, som uruppförde konserten den 16 oktober samma år i Prag. Med största sannolikhet komponerade han verket för bassettklarinett, ett ganska ovanligt instrument även på den tiden, som dock Stadler bemästrade. Idag spelas konserten oftast på A-klarinett i en version där tonerna från bassettklarinettens djupaste register har fått transponeras upp för att bli spelbara. Konserten har en lätt och glad karaktär. Värt att nämna är avsaknaden av en utskriven kadens i solostämman. Mozart har skapat enkla teman som uttrycker glädje, eufori och gudomlighet, samtidigt som det ofta vilar en karaktär av vemod och sårbarhet över musiken. Det sägs att klarinett var Mozarts favoritinstrument.

Lilian O. Montmar

Andraviolinist i Botkyrka Symfoniorkester och författare