”Alla bönder hava sina stugor vid kyrkan” Om kyrkstäder och kyrkstadsliv i Västerbotten

Förr färdades folk mestadels långa sträckor för att besöka närmaste kyrka och speciellt under kyrkohelgerna tvingades man övernatta på platsen. Då var det bekvämt att ha sitt eget lilla kryp in. Kyrkstugorna var av olika karaktär. Samerna hade sina kåtor och bönderna sina timrade stugor. En del var av enklare slag och andra var välutrustade med fina möbler.

Redan sedan 1600-talet har det funnits kyrkostäder i Västerbotten.  Man tilläts bygga på Kyrkans mark och betalade själv för virket och uppförandet. På grund av bränder finns endast ett fåtal kvar.

År 1681 infördes kyrkoplikten och beroende på hur långt ifrån kyrkan man bodde, ställdes krav på hur många gånger per år man måste närvara i kyrkan. På de fyra stora kyrkohelgerna julen, påsken, midsommar och Mikaeli passade man på att gifta sig, döpa sina barn och begrava sina döda. Konfirmationsundervisningen pågick i sex veckor på våren och sedan konfirmerades ungdomarna klädda i svart, för flickornas del i svarta klänningar med snörskor.

Myndigheterna passade också på att under kyrkohelgerna hålla ordning på befolkningen. Man höll räfst och rättating och krävde in skatter. Tiondelängderna hade kommit till redan på 1100-talet, men år 1638 kom en ny tiondeförordning. En ny organisation infördes, där kyrkoherden, kyrkvärden och sexmännen skulle svara för taxeringen och uppbörden av tiondet, som inte bara gällde säden, utan även annat såsom husdjursskötsel, fiske och andra intäkter.

Kyrkohelgerna var även marknadsdagar. Man saluförde sina produkter, skinn, textiler, hantverk och mejeriprodukter. Kyrkohelgerna och marknadsdagarna var viktiga tillfällen för att umgås och dricka skvallerkaffe. På marknadsplatsen fanns kaffestugor, gästgivargårdar, karamellstånd, biografer, auktioner och nöjesstånd med ambulerande underhållare.  Det var visserligen förbjudet att spela kort och dansa, men det brydde sig folk inte om.

Dryckenskap och slagsmål  var vanliga. Nykterhetsförespråkare reste runt för att stävja fylleriet, men om folk inte fick tag i vanlig sprit eller hembränt, drack folk hårtinkturer och Henrikssons Lyptos (parfym), Lazarol (ett kosmetiskt preparat, motsvarande Salubrin) eller beska droppar som surrogat.  På kreatursmarknaden avslutades ju enligt seden varje hästhandel med en sup, ett ljust minne.

Mellan kyrkohelgerna var kyrkstugorna tillbommade. På 1860-talet började skogsavverkningen ta fart och fastän det inte var tillåtet att bo i kyrkostan under övrig tid, hyrde ägarna ut sina stugor till skogsarbetarna. På 1900-talet hade sågverksindustrin sin guldålder. 1918 byggdes järnvägen och 400 rallare behövde någonstans att bo. Det blev så trångt i kyrkstugorna att folk tvingades sova i skift.

1921 brann den norra delen av kyrkstaden i Vilhelmina ned. Man försökte släcka elden genom att langa hinkar med vatten från sjön, men till ingen nytta. Även bankens ena torn i närheten av storbranden fattade eld , men en rådig tjänsteman fick tag i en potta med innehåll och lyckades släcka. Det var en turdag för kyrkostan, för vinden vände och husen runtomkring klarade sig.

Kvarteret Vängåvan är ännu idag ett bostadsområde i Vilhelmina. Folk utifrån skänkte pengar och med dem byggde man upp bostäder. 1926 brann tre småbarn inne medan deras mor var ute med slasken. De hade lekt med elden.

1960 köpte kommunen stugorna och restaurerade dem.  Idag är stugorna i kyrkstan antingen vandrarhem eller permanentboende.

 Lilian O. Montmar

Adjunkt och författare på besök i Vilhelmina

Hemsida: http://home.swipnet.se/Alerta