Alma Rosé och hennes Stradivarius Alma Guadagnini

Alma Rosé och hennes Stradivarius Alma Guadagnini

I förintelselägret Auschwitz fanns det flera manliga orkestrar och en kvinnlig som 1943 kom att ledas av Alma Rosé, dotter till Justine Mahler, Gustav Mahlers syster. År 2004 hade Judiska museet i Wien en utställning om Alma Rosé med titeln Vom Konzertsaal nach Auschwitz (Från konsertsalen till Auschwitz) och den 18 november 2018 öppnade Wiener Haus der Geschichte Österreichs vandringsutställningen Nur die Geigen sind geblieben (Endast violinerna blev kvar) på Wiener Heldenplatz, våningen ovanför den terrass, där Adolf Hitler hade utropat Österrikes anslutning till det tyska riket den 15 mars 1938. Utställningsytan har nu döpts om till Alma-Rosé-Plateau.

I april 1938 tvingades samtliga judar att lista alla sina tillhörigheter utifrån ett visst värde, något som Alma Rosé och hennes far, Arnold Rosé, vägrade. De lyckades fly till London 1939, där de sökte arbetstillstånd. Alma och Arnold Rosé erbjöds ett arrangemang i Den Haag, som blev deras sista gemensamma uppträdande. Fadern reste tillbaka till London, men Alma ignorerade den hotande krigsfaran och stannade i Utrecht. Ganska snart därefter började tyskarna att rensa ut judarna även från Nederländerna. Alma fick ett J stämplat i sitt pass. Hon försökte förtvivlat få ett utresetillstånd till USA, men situationen var utsiktslös, eftersom hon inte hade något evenemang att hänvisa till. Nu beslutade hon sig för att gifta sig med en arier och det måste gå fort, för efter april 1942 förbjöds blandäktenskap. Constant van Leeuwen Boomkamp förklarade sig beredd att ingå ett skenäktenskap med henne i mars 1942. I maj 1942 tvingades alla judar bära en judestjärna, men Alma vägrade igen. Följden blev att polisen trängde sig in i hennes lägenhet och tillfångatog henne, men hennes man fick henne frigiven samma kväll med hjälp av deras vigselbevis.

I december 1942 ökade arresteringshotet. Alma förstod att tiden blivit knapp och överlämnade sin Stradivarius till professor Leonhard Jongkees tillsammans med ett kort med texten denna violin får inte försvinna! Hon försökte fly till Schweiz, men någon angav henne och hon häktades i Dijon och fördes till ett interneringsläger i Frankrike. Med ett uppsamlingståg deporterades hon till Auschwitz.

I juli 1943 cirkulerade ett rykte i koncentrationslägret Auschwitz om att en känd kvinnlig violinist hade anlänt med en transport från Paris. För dem som hade startat den enda kvinnliga musikensemblen i lägret var besvikelsen stor, när hon inte syntes till. Hade hon förts direkt till gaskammaren? Alma Rosé hade registrerats som Obna van Leeuven. Från Auschwitz' huvudläger fördes Alma till det ökända blocket Auschwitz II-Birkenau, där dödliga medicinska experiment utfördes på unga kvinnor. En ung holländsk sjuksköterska, Ima van Esso, kände igen Alma även om man hade rakat av henne håret. Hon uppmärksammade Magda Hellinger, som hade ansvaret för baracken, på vem Alma var. Någon fick tag i en violin ur den beslagtagna instrumentsamlingen och Alma spelade konserter för med-fångarna.

Snart fick SS nys om hennes briljans, särskilt den österrikiska lägervakten Maria Mandl, som hade grundat den kvinnliga orkestern i lägret. Hon såg till att Alma fick leda orkestern, vars uppgift var att spela marscher vid lägeringången vid arbetets början på morgonen och på kvällen, när de arbetande fångarna återvände till lägret. På söndagarna måste de ge konserter för SS-personalen. De skulle dessutom alltid stå till förfogande för att underhålla SS-ledningen. Vid lägerinspektioner utifrån använde man sig av orkestrarna för att bevisa lägrets höga kulturella nivå.

Almas utgångsdevis var: Om vi inte spelar bra, skickar de oss till gasen. Orkesterns kvalitet bestämde över liv och död. Hon förvandlade amatörorkestern till en professionell orkester, även om de flesta medlemmarna var ungdomar mellan 14 och 19 år. Hon lyckades utvidga antalet musiker till 50 personer. Hon såg framför allt till att få in unga flickor och kvinnor i orkestern. De som inte klarade av provspelandet engagerade hon som notskrivare och kopierare. För att åstadkomma högsta möjliga kvalitet övade Alma tio timmar om dagen och skonade varken ungdomarna eller sig själv.

Att tillhöra orkestern kom att betyda räddningen för många. Orkesterns höga anseende avspeglade sig i behandlingen av orkestermedlemmarna. SS-lägerledningen respekterade Alma och kallade henne till och med för Fru Alma. Till privilegierna hörde bättre klädsel och mattilldelning. En gång i veckan tilläts de till och med att duscha. Genom att argumentera för att instrumenten behövde värme fick Alma också in ett värmeelement i repetitionslokalen.

Hur det kom sig att Alma blev dödssjuk är ovisst. Det sägs att hon i en klädkammare hade hittat en köttkonserv, som hon ska ha ätit ur och därefter fått hög feber. Men det ryktades också om att hon hade blivit förgiftad. Dödsängeln i Auschwitz, Josef Mengele, doktorn som utförde medicinska experiment på fångarna, engagerade sig personligen i hennes fall och såg till att hennes ryggmärg punkterades och skickades till hygieninstitutet för undersökning. Natten mellan den 4 och 5 augusti 1944 avled hon. Hur Almas violin slutligen anlände till hennes far Arnold efter kriget, vet man inte säkert, men han sålde den för 700 pund till sin förmögne elev Hugh Gough.

Att Almas fiol ännu idag kan höras på världens konserthus kan vi tacka en lycklig stjärna för. Sommaren 1947 reste Felix Eyle, en före detta elev till Arnold Rosé, till London. Han skulle tillträda tjänsten som konsertmästare på Metropolitanoperan i New York och var på jakt efter ett instrument med en speciell klang. Han kände väl till Alma Rosés fenomenala instrument, som hade en sådan utomordentlig klang och var så vackert till formen. Han köpte violinen av Hugh Gough och gav den namnet Alma Guadagnini. Efter Felix Eyles död år 1988 ärvde sonen Nicholas fiolen, som lånade ut den till violinisten Miriam Kramer, när hon skulle spela en konsert på Alice Tully Hall i Lincoln Center i New York år 2000. Konserten under titeln Violinen med en remarkabel historia blev en hyllning till Alma Rosé.

Året därefter kunde man lyssna till Alma Guadagnini på Literaturhaus Wien, när Patricia Kopatschinskaja arrangerade en presentation av Richard Newmans biografi Alma Rosé –Vienna to Auschwitz. År 1969 namngavs en liten gata i Per-Albin-Hansson-Siedlung i Wien Favoriten till hennes minne. Mer finns att läsa  om Alma Rosé och hennes öde  i dokumentären I Det röda Wien, 2021. 

©Lilian O. Montmar