Nyhet -
Arbetsgivarverket önskar tydlig samordning av sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring
Arbetsmarknadens parter framträdde idag på en hearing i riksdagen inför den parlamentariska socialförsäkringsutredningen. Arbetsgivarverket framhöll att det ska vara tydligt vilket stöd försäkringarna ska ge och att de ekonomiska incitamenten att förflytta sig mellan försäkringarna ska vara neutralt.
Arbetsgivarverkets anförande
Staten har den lägsta sjukfrånvaron på den svenska arbetsmarknaden. Trots det går många arbetstimmar bort på grund av sjukskrivning. Arbetsgivarverket anser att den parlamentariska utredningen om hållbara försäkringar vid sjukdom och arbetslöshet är en av de viktigaste utredningarna just nu. Vi har stora förväntningar på resultatet. Vår förhoppning är att utredningen förmår se förbi tidigare strukturer och praxis, att utredningen tänker nytt och tar vara på möjligheten att sammanlänka sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen på ett mer självklart och tydligt sätt.
1. Gör incitamenten för att förflytta sig mellan de båda försäkringarna neutrala och öka förutsägbarheten i regelverken. Om sjukförsäkringen kan te sig snårig och svår att överblicka för gemene man, så påstår vi att regelverket när det gäller arbetslöshetsförsäkringen är lika otydligt. Sjukförsäkringen ska fungera som en inkomstbortfallsförsäkring vid sjukdom som leder till nedsatt arbetsförmåga på arbetsplatsen och som en omställningsförsäkring när arbetsförmågan måste prövas mot hela den reguljära arbetsmarknaden. Arbetslöshetsförsäkringen ska vara omställningsförsäkring mellan två jobb. Det är ett stort problem för de båda trygghetssystemen att sjukskrivna respektive arbetslösa upplever att de inte vet vilket stöd de kan förvänta sig från samhället. Försäkringarna är otydliga, upplevs ibland som godtyckliga och ger inte fullt ut den hjälp och trygghet individen efterfrågar vid sjukdom och arbetslöshet. Denna ovisshet om vilket stöd man kan förvänta sig är en av orsakerna till att det upplevs som ett stort steg att förflytta sig emellan försäkringarna, vilket bygger in en tröghet i processen och bäddar för inlåsningseffekter. Det är kontraproduktivt om det är ekonomiskt fördelaktigt för en individ att hålla sig kvar inom sjukförsäkringen längre än nödvändigt istället för att så snart det är medicinskt möjligt söka ett mer lämpligt arbete.
2. Gör ansvarsfördelningen vad gäller rehabiliteringsarbetet tydlig. Idag förekommer situationer när alla inblandade intressenter - den sjukskrivne, arbetsgivaren, Försäkringskassan, hälso- och sjukvården, Arbetsförmedlingen och i slutändan kommunen - misstror varandras bedömningar. Det finns inget gemensamt mål och ingen vill bli sittande med ansvaret för den berörda individen. I nuläget är huvudmannaskapet för rehabiliteringsarbetet inte tydligt för varken individen eller arbetsgivaren. Arbetsgivarens rehabiliteringsansvar startar när den anställde sjukanmäler sig, men det är svårt att hitta en absolut mållinje. Arbetsgivarverket menar att det vore önskvärt med en startpunkt, ett mittenparti där alla de åtgärder och insatser som är skäliga bör övervägas och prövas och slutligen, en bortre gräns, varefter arbetsgivaren inte kan avkrävas ytterligare in-satser och någon annan tar över. En tydlig och väl avgränsad allmän försäkring är även en förutsättning för att parterna ska kunna forma effektiva avtalslösningar.
3. Se till att sjukförsäkringen och arbetsrätten samspelar. Ur ett arbetsgivarperspektiv är det orimligt att ha medarbetare som i praktiken inte kan utföra några arbetsuppgifter. Ur ett arbetstagarperspektiv måste det kännas hemskt att gå till ett arbete där man egentligen inte kan vara till nytta. Rehabiliteringskedjan har nu använts i cirka två och ett halvt år och tidsgränserna i kedjan har, i de flesta fall, inneburit ett ökat tempo i arbetsgivarens rehabiliteringsarbete. Försäkringskassan ska inom 180 dagar utreda arbetstagarens rehabiliteringsmöjligheter tillbaka till något arbete hos ordinarie arbetsgivare. Om Försäkringskassan kommer fram till att återgång inte är möjlig på grund av medicinska skäl bedöms istället arbetsförmågan mot den reguljära arbetsmarknaden. Om det föreligger arbetsförmåga på den reguljära arbetsmarknaden har arbetstagaren, som huvudregel, inte längre rätt till sjukpenning. Försäkringskassans utredning och ställningstagande är dock idag inte samma sak som att det kan anses arbetsrättsligt utrett att det föreligger saklig grund för uppsägning. Saklig grund på grund av sjukdom kan undantagsvis, enligt Arbetsdomstolens praxis, föreligga men bara om arbetsgivaren kan visa att arbetstagaren har en stadigvarande nedsättning av arbetsförmågan och inte kan utföra arbete av någon betydelse. Dessutom ska arbetsgivaren ha fullgjort sitt arbetsmiljö- och rehabiliteringsansvar enligt arbetsmiljölagen och sin omplaceringsskyldighet enligt lagen om anställningsskydd. Arbetsrätten ställer långtgående krav på arbetsgivarens rehabiliteringsutredning i en uppsägningssituation. Diskrepansen mellan regelverken är orimlig, såväl för arbetsgivaren som för arbetstagaren. Det kan innebära att arbetstagaren, för att säkra ett anställningsförhållande, stannar kvar i medicinskt olämpliga arbetsuppgifter istället för att via hjälp och stöd hittar ett mer passande arbete. Om regelverken samspelar ökar incitamenten för arbetstagaren att aktivt söka sig vidare till nya arbetsuppgifter som bättre matchar arbetsförmågan. Detta måste anses vara själva avsikten med rehabiliteringskedjan och måste även anses vara mer humant på sikt.
Slutligen - vi har stora förväntningar på utredningen och vi kommer naturligtvis att bidra så långt vi förmår i ert viktiga arbete.
Tina Eriksson
Socialförsäkringsexpert
Enheten för rätts- och arbetslivsfrågor
Arbetsgivarverket
Ämnen
- Arbetsliv