Kenneth Karlsson tar oss med på en resa in i drömmarnas värld

Ett ensamt träd lyser rött mot en bergsänka. Fåglar rör sig över himlen och vidare över träd och stjärnhimlar, vind blåser i håret och månen är ständigt närvarande. Kenneth Karlsson världar är drömska, fulla av både spänning och längtan.

– Jag har haft drömmar som liknar det jag ritar, både som barn och som vuxen. Jag har drömt om och om igen om en stad som jag bor i. Till slut hittar jag i staden.

Drömmen om staden började redan när Kenneth Karlsson var liten. Hans far var diversearbetare och inte speciellt medgörlig. Ofta lyckades han bli ovän med chefen så familjen fick flytta runt mycket.

Under en av dessa flyttar satt de på en buss på väg mot en liten by i Mellansverige där de skulle bo.

–Eftersom vi flyttade så mycket var jag ganska ensam. Under resorna hade jag inte tillgång till leksaker så jag lekte i mitt huvud och i hjärnan. När vi åkte någonstans kunde jag inbilla mig saker i landskapet utanför.

Det hann bli mörkt innan de kom fram och på håll såg Kenneth ljusen från staden.

– Det var så oerhört vackert. När vi kom fram och packade upp försökte jag rita det så som jag kom ihåg det med en blyertsstump i min pappas bok. Då förstod mina föräldrar att de skulle köpa ett ritblock till mig.

Kenneth fortsatte teckna och vid åtta års ålder hintade hans fröken om att han hade talang. Han fick sin första oljefärgslåda.

– Jag förstod inte att det här var något man kunde ha som yrke så jag utbilade mig till maskiningenjör. Men när examensdagen kom hade jag redan börjat leta efter möjligheter att bli anställd som tecknare.

Han fick jobb på ett företag i Solna där han ritade sprängbilder för servicetekniker. På fritiden fotograferade han och bara ett år senare hade han fått jobb som fotograf. Han började fota peruker för Lotta och Lund och göra mindre teckningsarbeten. Så småningom fick han ett mer seriöst jobb på en tecknarbyrå där han ritade kundpresentationer.

Samtidigt blev han antagen som specialelev på Konstfacks aftonskola.

– Huvudläraren hade rätt att släppa in elever som han ansåg begåvade så där gick jag varje vardagskväll i tre år parallellt med mitt jobb på dagarna.

Åren som följde jobbade Kenneth som formgivare på en mindre reklambyrå innan han fick jobb på Erenstråhle – en prisbelönt byrå i Stockholm. Men efter några år där ringde de från första stället igen och bad honom komma tillbaka.

I stället för att flytta mellan olika platser flyttade han nu mellan olika jobb.

Han jobbade dygnet runt som illustratör och formgivare och sov ofta kvar i tältsängen på kontoret. 1987 hade han fått nog av byråbranschen.

– Det som var nackdelen med att jobba som illustratör var att man gjorde andras bilder. Jag lärde mig väldigt mycket teknik genom att illustrera och jag tvingades in i datorvärlden men min livlina var hela tiden att göra egna bilder. Det var som ett andningshål. Så jag kände att det var dags att starta eget.

Han flyttade arbetet från ateljén på Brogatan till hemmet och började göra egna bilder på heltid.

– Min fru tog med mig till Öland, där hon kommer ifrån, och jag fastnade direkt. Landskapet där är fantastiskt med otroligt ljus.

De lånade ett litet gårdshus en period innan de köpte eget och Kenneth började ställa ut på Danielssons – ett fint galleri på ön. Efter att ha letat hur länge som helst hittade de till slut sitt drömhus; en gård med 13 hektar tomt, uthus och stort boningshus. Där bor de nu större delen av året.

Uthuset har de byggt om till ateljé.

– Jag sitter ofta där och målar. Jag börjar med ett litet ritblock och en reservoarpenna och gör idéskisser. Så sitter jag en period och känner mig för. Den första bilden blir ofta helt misslyckad men sedan målar jag på tills jag har en serie tavlor. Jag har själv försökt komma på vad det är som händer under processen men jag vill inte rota för mycket i det.

Om han kör fast använder han sig av tips han fått från en kurs i storytelling som han applicerar på sitt måleri.

– Tänk dig att du har öppnat en lucka in i din fantasivärld. Sedan undrar du vad som ska hända här näst. Stick då in huvudet i luckan och se efter vad som finns där. Då får du svaret.

Här om året hade Kenneth sin 30:e utställning.

– Min fru bestämde sig för att bli gallerist nu när hon har gått i pension. Det finns en maskinhall här som är perfekt för utställningar så förra sommaren var första gången vi hade galleri där. Det blev 13 utställare under sommaren, varav en var jag.

Nu åker han mellan Stockholm och Öland och promenerar gärna runt med en kamera i handen. Han fotar mest för sig själv men det händer att han ställer ut fotografierna med.

– Bilder skapar man för att visa upp, det är ingen idé att lägga dem i byrålådan. Jag vill förmedla den här världen till andra och låta folk få ta del av min fantasivärld.

Kanske är det barndomens stad han har sparat i sitt inre.

– Jag tror faktiskt att det startade där, när vi flyttade runt. Fantasin fick mycket näring. Sedan är det också vansinnigt kul.