Kontroll en klen tröst vid kaos

Fredagen den 1 april kom så den femte och sista av Statskontorets utvärderingar av den svenska spelmarknaden efter omregleringen. Det är en diger rapport på drygt 200 sidor som i korthet sammanfattas med att vi har en bättre spelmarknad idag än igår. Eller i alla fall innan omregleringen. Det är sannolikt goda nyheter för regeringen. Och det är goda nyheter för spelmarknaden.

Kan vi därmed släppa ner axlarna och tillåta oss att vara nöjda ett litet tag? Nja, säger kanske regeringen. Absolut inte, säger jag.

Statskontorets övergripande slutsats är att omregleringen har förbättrat förutsättningarna att nå riksdagens mål för spelområdet. Målen är av lite olika karaktär; att spelmarknaden ska vara under offentlig kontroll är kanske snarare att betrakta som ett argument för omregleringen än ett mål, men låt oss inte märka ord. Att värna intäkterna från spel till föreningslivet och staten är en god tanke, liksom att spelmarknaden ska omfattas av ett stärkt konsumentskydd.

Den viktigaste effekten av omregleringen är att den offentliga kontrollen över spelmarknaden har ökat, enligt rapporten. Orsaken till ökningen sägs vara att en större del av svenskarnas spelande sker hos spelföretag som verkar lagligt på spelmarknaden och har svensk spellicens, följer svensk spellagstiftning och betalar skatt i Sverige och samtidigt står under tillsyn av svenska myndigheter.

Dubbelklickar man på ordet kontroll hittar man synonymer som övervakning, granskning och uppsikt. Motsatsen till kontroll är kaos, vilket brukar vara något man vill undvika. Men frågan är vad ambitionen med statens kontroll är, förutom att förhindra kaos.

Jag tänker till exempel på kanaliseringsgraden. Den har enligt rapporten ökat från under 50 procent, före omregleringen till ”uppskattningsvis 87 procent” 2021. En tydlig effekt av omregleringen, skriver rapporten, och så är det med stor sannolikhet. Samtidigt är allt annat än en 100 procentig kanalisering ett misslyckande och måste ses som det. Varje gång en spelare, som stängt av sig för licensierat spel eller söker kickar som inte ryms inom ramen för omsorgsplikten, får möjlighet att spela hos ett olicensierat spelbolag synliggörs bristen i den offentliga kontrollen.

Statskontoret skriver vidare att det inte finns några tecken på att omregleringen haft någon tydlig påverkan på omfattningen av spelproblem i befolkningen. Det låter onekligen lite nedslående med tanke på alla lagar och regler vi licensierade bolag följer för att öka konsumentskyddet, och alla de resurser vi investerat i compliance och omsorgsarbete. Och anklaga mig gärna för att vara detaljorienterad, men om 1,3 procent av befolkningen uppgav att de hade spelproblem 2018 och samma andel säger sig ha spelproblem 2021 så har det faktiskt skett en ökning i absoluta tal eftersom befolkningen växer. Marginell, men ändå. Hur det hade sett ut utan omsorgsplikten får vi aldrig veta, och det är kanske bra.

Med ökad offentlig kontroll kommer större möjligheter för staten att ställa krav på spelföretagen. Vi har, med några få undantag, inga problem med hårt ställda krav på de delar vi kan påverka. Tyvärr finns de delar vi inte kan påverka. Som kanaliseringsgraden och bemötandet av de människor som, trots de licensierade bolagens ansträngningar, hamnar i spelproblem och stänger av sig på spelpaus.se.

I samma ögonblick som en person stängt av sig på spelpaus.se är vi som spelbolag förbjudna att ta kontakt. Det kan tyckas självklart, men det är samtidigt ganska frustrerande. Helt enkelt för att vi vet att den som behöver hjälp inte erbjuds någon. Inte av oss, och inte av staten.

Staten får in runt 6 miljarder från Svenska Spel och via spelbolagens skatt varje år. Stödlinjen har konstigt nog samma belopp 2022 som 2011 att finansiera sin verksamhet med. Under tiden ropar 135 300 individer på hjälp. För dem är ökad kontroll en klen tröst. I deras liv är det kaos.

Hasse Lord Skarplöth
vd, ATG