Motsatsen till överdrivet är att bagatellisera

Utgångspunkten för den svenska spelregleringen är att de negativa konsekvenserna av spelande ska motverkas och att spelproblematik tas på allvar. Licenshavare har alltså förpliktigat sig att vid behov vidta olika former av spelansvarsåtgärder för att motverka överdrivet spelande. Omsorgen om spelarna, kunderna, är dock inget nytt för ett spelbolag. Nyare är däremot den s.k. omsorgsplikten som trädde i kraft 2018.

Det har redan gått drygt två år sedan Sverige fick en ny spelreglering, i dagligt tal omregleringen. Som sig bör utvärderas denna löpande och för några veckor sedan publicerade Statskontoret sin fjärde rapport på temat. Där konstateras, tvärtemot vad man hade kunnat hoppas, att den offentliga kontrollen över spelandet minskat jämfört med föregående år. Anledningen är att kunder i högre grad än tidigare väljer bort svenska licenshavare och krav på omsorgsplikt, till förmån för utländska sajter med tvivelaktigt konsumentskydd.

Den omsorgsbrist som blir konsekvensen tycker inte bara vi som försöker följa reglerna är ett problem, det tycker även staten och säkert en och annan spelkund.

I rapporten står vidare att spelbolagen tycker att det stundtals är svårt att tolka omsorgsplikten, och jag kan bara hålla med. Trots Spelinspektionens ambition att komma med vägledning kvarstår vissa frågetecken, låt mig få ge några exempel.

Licenshavare förväntas agera skyndsamt på vad som kan vara ett överdrivet spelande. Att vara skyndsam är att vara snabb och att agera utan onödigt dröjsmål, men ett överdrivet spelande visar sig först efter ett tag. Någon måste ha spelat "för länge", ha ökat sina insatser eller förlorat "mycket" under en längre tid för att vi ska ha anledning att agera. Sunt förnuft kan man tycka, men låt oss säga att en spelare på väldigt kort tid förlorar väldigt mycket pengar på nätcasino och i efterhand tycker att vi borde ha agerat "mer skyndsamt" och stoppat denne?

Hur definieras skyndsamt då?

En uttömmande omsorgsplikt inkluderar en rad företeelser som vi licenshavare förväntas kunna inhämta information om. Att koppla eventuellt problemspelande till individens ekonomiska situation är logiskt, men hur vi ska få tillgång till dessa uppgifter, om kunden inte är behjälplig, är oklart. Har vi över huvud taget rätt att inhämta ekonomiska uppgifter om en individ, och på vilken lag kan vi i så fall stödja oss? Hur dras skiljelinjen mellan omsorg och individens integritet, och av vem?

Vi säger alltid att man aldrig ska spela för mer än den egna plånboken tillåter. Och samtidigt, plånböcker ser väldigt olika ut; att spela för 100 kronor/vecka kan vara förödande för någon, medan 5 000/vecka är kaffepengar för någon annan. Det vilar ett tungt ansvar på oss att förstå skillnaden, och vi tar det ansvaret på allvar. Och samtidigt illustrerar det komplexiteten i att identifiera vad som kan anses vara ett överdrivet spelande.

Så till det kanske största dilemmat; omsorgsplikt förstås som plikten att visa omsorg.

I omsorg ligger att ringa upp, höra sig för och att få kunden att komma till insikt ifall det finns ett problem. Självinsikt är den enda hållbara vägen till ett sunt spelande för den som har, eller riskerar att utveckla, spelproblem. Omsorg kan också vara att stänga av en kund från spelande.

Det här är svåra samtal. Ofta är personen vi talar med i kris. Att i det läget agera hårdför utfrågare om ekonomi och social situation kan bli direkt kontraproduktivt om personen i fråga beläggs med ytterligare skuld och skam. Vår erfarenhet är att samtal där vi istället stöttar och lugnt och sansat lotsar individen mot insikten att dennes spelbeteende måste förändras, är långt mer lyckosamma. Misstanke om penningtvätt undantaget.

Ovan synpunkter är på intet sätt ett försök att friskriva oss från ansvar, det är ett försök att illustrera varför omsorgsplikten är svårtolkad och vilka avvägningar våra medarbetare måste göra varje dag i skenet av omsorgsplikten. Och visst kan vi vänta på prejudikat för ytterligare vägledning, men nog skulle det kännas bättre om vi inte bagatelliserade oklarheter utan skyndsamt stängde utestående frågeområden.

För spelkundens, statens och spelbolagens skull. 

Maria Guggenberger
Head of sustainability & CSR, ATG

***
Statskontorets rapport uppger att kanaliseringsgraden uppskattningsvis var 85 procent under 2020, dvs att 15 procent av svenskarnas spelande inom kommersiellt onlinespel och vadhållning sker hos spelföretag utan svensk licens. Vi ifrågasätter den siffran, och befarar att kanaliseringsgraden är betydligt lägre.