Blogginlägg -
Så löser spelbranschen allmänningens dilemma
Häromdagen kunde vi på DI debatt bland annat läsa att 70 procent av reklamökningen kommer från statligt ägda Svenska Spel och statligt styrda ATG. Bortsett från att det inte är sant så är det inte heller viktigt.
Vi förleds att tro att det handlar om vilket spelbolag som gör mest (eller minst) reklam, betalar minst (eller mest) skatt eller vem som helt enkelt är godast. Men det handlar om något helt annat, det handlar om kontroll. Statens kontroll över spelbolagen.
Jag har inga synpunkter på det, tvärtom. Jag var en stor vän av licensmarknaden och att bolag skulle vara och verka på den svenska marknaden på lika villkor. Att vi fick göra avkall på den så kallade marknadsavgiften (vi anser att alla bolag som erbjuder spel på häst också ska vara med och finansiera hästsporten, men det är en annan historia) förstod vi berodde på att man inte ville störa den så kallade kanaliseringen.
Och kanaliseringen blev verkligen en succé, alla bolag man kunde tänka sig ansökte, och fick, licens.
Häromdagen påmindes jag därför om mina studier i spelteori, ni vet den där om Tragedy of the commons, eller allmänningens dilemma på svenska. I korthet situationer där ett antal personer ska samarbeta, men där det handlingssätt som är bäst ur ett individuellt perspektiv är dåligt ur det gemensamma. Jag minns att exemplet i boken handlade om en allmänning där alla bybor fick släppa sina får, vilket ledde till att marken snart var avbetad och värdelös. Även om några fårägare insåg riskerna så vann de inget på att hålla sina får borta. Då skulle de bara avstå bete åt någon annan utan få något i gengäld.
Om vi leker med tanken att ett reklamförbud skulle vara att likställa med en avbetad allmänning så blir spelbolagen betydligt mer bekymrade än någonsin politiken.
Det viktiga var inte att vi skulle beta, växa oss starka och ge god avkastning. Det viktiga var att vi skulle dras till samma allmänning. Det viktiga var att få kontroll över oss.
Medan politiken i sitt utsiktstorn funderar på hur vi bäst ska klippas slår vi varandra halvt ihjäl. Det är synd och kommer inte leda till något bra. Vi är ju i detta tillsammans.
Tillsammans måste vi också hantera spelansvaret, det kommer politiken aldrig att kunna göra. Det är vår, spelbolagens, uppgift.
När jag slår ett slag för riskklassificering är det inte ett slag under bältet mot kolleger i branschen. Det är min ärliga och uppriktiga tro att det skulle lösa ett stort problem. Samtidigt höjs det röster om att riskklassificera spelare, jag kan inte hålla med mer. Faktum är att det redan görs hos många spelbolag, att monitorera sina kunder och deras spelande är en självklar del av omsorgsplikten. Att ringa upp en spelare som uppvisar ett avvikande beteende likaså.
Med rådande lagstiftning, självreglering och en riskklassificering av produkter skulle allmänningen inte bara vidgas. Den skulle grönska.
Hasse Lord Skarplöth, vd på ATG.
