Döva barn får höra vid fem månaders ålder

Nyföddhetsscreening och tidig CI-operation revolutionerar

2020 och numera tycks det snarare regel än undantag, att barn som diagnostiseras med grav hörselscreening/dövhet vid hörselscreening på BB behandlas med CI redan vid 5 månaders ålder. Det revolutionerar naturligtvis barns möjligheter till normal eller nästintill normal hörsel- och talspråksutveckling.

Fakta kvarstår att interventionsverksamheterna fortsatt behöver anpassa sig till denna nya verklighet. Det är bekymmersamt när föräldrar fortfarande rapporterar om att hörselhabilteringen (interventionsteamen) ger alltför låga förväntningar om vad som är möjligt med en CI-behandling för deras barn och vad som krävs för att uppnå goda resultat utöver tidig CI-operation.

Osäker kontinuerlig finansiering i sjukvården..

Det är också ett orosmoment att ansvariga i sjukvården inte tycks inse vilken inverkan cochleaimplantat har på livskvalitet och möjligheter till att HÖRA och HÖRA TILL i vårt gemensamma samhälle. Vilken kostnadsbesparing för både sjukvård och samhälle; SpendtoSave! Sjukvårdsansvariga är skyldiga CI-verksamheterna vid universitetssjukhusen (Göteborg, Lund, Stockholm, Linköping, Uppsala, Örebro och Umeå) att tillhandahålla långsiktig finansiering av verksamheterna så att behovsplanering och långsiktighet kan skapa trygghet för patienterna.

Föräldrar köper processorer!

Tyvärr har osäkerheten redan inneburit att föräldrar köper processorer (två CI-processorer kostar över 150 000 kr) privat när de konstaterar att uppgraderingsintervall på fem år inte kan garanteras av sjukvården. Detta är en situation som har uppkommit på grund av att sjukvården inte tar sitt ansvar för cochleaimplantatverksamheterna.

Medfinansiering vid uppgradering (cirka 1 000 kr) vart femte år torde vara ett bättre alternativ än att föräldrar eller vuxna med CI tvingas kringgå ett sjukvårdssystem (köpa CI-processorer) som inte tar ansvar. Om vi inte vill se olika möjligheter utöver den offentligfinansierade sjukvården, som medfinansiering eller privatleasing av processorer utan envist håller fast vid att patienter (barn/vuxna) ska vänta i tio år eller mer på uppgradering till nya processorer så har vi låtit de ideologiska synsätten ta överhand. Ett pragmatiskt förhållningssätt i likhet med hur finansieringsmodeller inom sjukvården i övriga Europa ser ut, måste snarast bli verklighet även i Sverige. Det är att ha fokus på den enskilda individen. Patientfokus är viktigare än ideologiskt käbbel!

BARNPLANTORNA