På bal med elcertifikatmarknaden

Dansen mellan utbud och efterfrågan är något extra vackert för oss som ägnat våra liv åt att handla med energi. De äldsta marknaderna som guld, silver och koppar har många hundra års mognad bakom sig. De har en stark koppling till makroekonomi och vill man hantera sina pris och volymrisker finns alltid instrument och aktörer. Chansen att vi upptäcker ett nytt inkarike lär vara liten så risken för större chocker på utbud eller efterfrågesidan är begränsade.

Oljemarknaderna är svårare att förutse. Flygplan som kör in i skyskrapor, rebeller som spränger pipelines, nyupptäckta fyndigheter och frackingtekniker gör det hela volatilt och svåranalyserat.

Om oljan är kungen av råvarumarknader så måste drottningen vara handel med el; i grunden otroligt komplicerad med kraven att förbrukning och produktion alltid ska vara i balans i elnäten. Över de komplicerade fysiska förutsättningarna för elhandel ligger ett tjockt lager av politik och nationella krumbukter för att skydda det egna landets producenter eller förbrukare. Men det fungerar.

Med olja som kung och el som drottning blir marknaden för handel med elcertifikat just nu Askungen. Osjälviskt ska hon tjäna många intressen: utbyggnad av förnyelsebart, vara teknikneutral och kosta så lite som möjligt. Hon får inte komma i vägen för kärnkraft eller kraftvärme. Och hon ska hålla sig borta från vår fina basindustri, håll dig i köket.

Likt Askungens styvsystrar vill ständigt egenintressen in och peta och komplicera och skapa nya oförutsägbara effekter och snedvridande incitament: effektbetalning, auktioner, baktunga kurvor, teknikberoende, kärnkraftsbeskydd, biobränsle-undantag, osv. Askungen! Askungen!

Utöver skrikande styvsystrar har vi nu ett större problem - var är efterfrågan lite längre ut i åren? Priserna faller dramatiskt i avsaknad av köpintresse längre ut i tiden. Hur lär vi oss att dansa med så svårflörtade köpare? Vi har klarat det i elmarknaden. Fonder och banker har lämnat marknaden och industrin slutat med tioåriga säkringar. Tre års horisont i tillräckligt många företags riskpolicys har räckt (även om det kunde varit bättre) för en fungerande marknad.

Trots god vilja från Energikommission och Energimarknadsinspektion (mössen?) behöver vi hjälp av större krafter för att rädda elcertifikatmarknaden. Hur lockar vi ut den goda fen i form av riskkapital som köpare längre ut på priskurvan för elcertifikat? För att behålla spänningen i den här historien är det nog bäst att det blir tydligt bortom alla (riskkapitalisters) tvivel att marknaden kommer bestå och politikerna håller styvsystrarna kort.

Eller kan det vara så enkelt (och lite tråkigt) att det krävs ett större medvetande bland de kvotpliktiga aktörernas finansavdelningar att elcertifikaten kräver en långsiktig riskhantering? Hur många bolag har tre eller till och med fem årshorisont på inköpet av elcertifikat i sina riskpolicys?

Nåja, vad är väl en bal på slottet?

Text: Fredrik Bodecker, Partner & VD, Bodecker Partners

För att läsa mer om Bodecker Partners, vårt koncept Private Energy och våra rapporter - besök www.bodeckerpartners.com