Cecilia Ekbäck: "Jag behöver ett ostört sinne för att kunna skapa"

Cecilia Ekbäck är thrillerdebutanten med rötter i Hudiksvall som efter ett kringflackande liv som marknadsförare i bland annat Ryssland, Frankrike och Mellanöstern nu lever i Calgary med man och två barn och skriver på heltid. Här berättar hon om hur den historiska thrillern I vargavinterns land kom till och hur hennes pappas död kom att bli ett avstamp för skrivprocessen.

I Vargavinterns land är din debut och för den breda publiken är du ännu ganska okänd som författare – vill du berätta mer om dig själv och din bakgrund?

- Jag är uppvuxen i Hudiksvall. Mamma och pappa kommer från Knaften och Vormsele utanför Lycksele och där tillbringade jag skolloven. Vid högskolan specialiserade jag mig inom marknadsföring och lämnade sedan Sverige för att jobba utomlands. Genom åren jobbade jag i Frankrike, Ryssland, Portugal, England, Tyskland och Mellanöstern. 2010 tog jag en “Master in Creative Writing” vid Royal Holloway i London. Nu är jag 44 år gammal och bor i Calgary, Kanada, med min make och fyraåriga tvillingdöttrar och skriver på heltid. Somrarna försöker vi tillbringa i Sverige – nära Linköping, där jag numera har min mamma, och min lillebror med familj.

Berätta mer om ditt skrivande – vad var det som fick dig att skriva I vargavinterns land?

- Jag skrev mycket som ung. Jag jobbade extra på Hudiksvalls Tidningen och skrev på otaliga romaner som jag aldrig avslutade. Nar jag sedan flyttade utomlands kände jag under en mycket lång tid att jag saknade ett språk, min svenska var fortfarande svenskan hos en 24-åring på 90-talet och engelskan var inte tillräckligt bra. Sedan hände något i mitt liv – min vargavinter, kan vi säga – då min far och allra bästa vän fick veta att han hade cancer och skulle dö. För att göra något meningsfullt med tiden vi hade kvar tillsammans intervjuade jag honom på sjukhuset om hans liv. Visst hade jag hört hans historier förut, men för mig var det nog ett sätt att komma honom nära en sista gång.

Och sedan hade jag inget val – jag var tvungen att skriva. På riktigt. Jag valde att skriva på engelska, som var mitt vardagsspråk. Att skriva boken I Vargavinterns Land, som är en historisk thriller som utspelar sig år 1717 i Lappland, tog fyra år. Jag tycker om att skriva på engelska. Jag har kanske inte lika stor respekt för språket utan använder det lite som jag vill eller känner vilket i sin tur kanske ger min engelska en egen ton och stil.

Hur har researcharbetet inför boken sett ut?

- Jag läser allt jag kommer över – historieböcker, lokala böcker, artiklar och dagböcker. Inför skrivandet av I Vargavinterns Land använde jag mig också mycket av de intervjuer jag gjorde med min mormor, hennes syster och deras vänner – alla detaljer om hus och hem, matlagning, tvättning och så vidare kommer från dessa samtal.

Vill du berätta mer om dina skrivrutiner?

- Innan mina flickor föddes hade jag rutiner! Med två fyra-åringar är dessa svåra att hålla. När jag skriver ”skapande” går jag upp fyra på morgonen och skriver tills de vaknar. Jag behöver ett ostört sinne för att kunna skapa. Sedan, när jag redigerar, gör jag under dagen då flickorna är på dagis.

I Vargavinterns Land fick jag skriva fyra gånger innan det blev bra. Första gången var det en familjesaga som utspelades 1985, nästa gång jag skrev den ägde händelserna rum 1930, sedan 1865. Varje gång jag var färdig kände jag, nä-ej, det var inte här det började. I de varma dammiga korridorerna på London Library på St James Square hittade jag ett antal historieböcker av Carl Grimberg, skrivna tidigt på 1900 talet. När jag läste volymen som täckte perioden 1709-1759 kände jag – ja, det är här det händer. Det här var en riktig vargavinter för Sverige. På första sidan av boken är det inskrivet “SVERIGE BLIR ANFALLET, MEDAN KONUNGEN ÄR BORTA I FRÄMMANDE LAND.” Och där trivdes berättelsen, 1717.

Sedan, då jag bestämt mig för tid, och plats, då letar jag karaktärer. Ofta har iden mognat under tiden utan att jag jobbat med den och jag vet vad jag letar efter. Jag jobbar visuellt – jag vill ”se” mina karaktärer och jag letar bland foton eller tidningar för att hitta ett ansikte som stämmer med vad jag tänker mig. Och sedan letar jag efter karaktärens röst – bland människor jag känner, eller någon jag hör på TV, eller liknande. Ja, så ungefär låter hon, tänker jag. Och då brukar hon ”vakna till liv”.

Det absolut svåraste för mig är att få till själva handlingen. Jag gör ett utkast med alla kapitel och det får jag göra om hundratals gånger: handlingen är inte trovärdig, speglar inte min idé, eller fungerar inte på något annat sätt. Det driver mig till vansinne – det borde inte vara svårt! Någonstans här börjar jag också skriva. Jag jobbar linjärt, så även om jag har en skiss för vad jag ska skriva kan jag bara inte hoppa hit och dit utan jag skriver i ordning. Om handlingen ändrar sig – vilket den ju gör – då börjar jag om från början. Det blir många och långa samtal med min man, som då människor frågar om han läst min bok svarar: ”jag har levt den.”

Berätta om två böcker som influerat dig?

- Den mest inflytelserika boken för mig har varit och är Bibeln. Absolut. Uppväxt i frikyrkan, läste jag Bibeln från början till slut många gånger som liten. Få historier är så våldsamma som de i Bibeln, med så mycket passion och så många intriger.

Den andra boken är nog Wolf Hall av Hilary Mantel. Det var en riktig ”ögonöppnare” för mig att läsa den: att se vad hon gör med språket, hur hon använder sig av historia, alla oskrivna regler hon bryter emot. Helt underbart.

Skriver du på något nu?

- Historien jag skriver nu har jag placerat 1856. Igen – i en period just innan stora förändringar kommer att äga rum för Sverige. Industrialiseringen har börjat. Det finns krav på rättigheter för arbetare, kvinnor, på medbestämmande… Det är helt enkelt en oro i landet. Handlingen utspelar sig återigen på Blackåsen, men med nya människor och ett nytt dilemma.